Efter det fruktansvärda terrordådet i Madrid försökte, från första dagen, den spanska regeringen använda attacken för att skapa nationell uppslutning mot ETA. När det visade sig att det inte fanns speciellt mycket som pekade mot ETA, bestraffades den sittande regeringen för att ha mörkat den koppling som verkar troligare, och som pekar mot någon islamistisk grupp.
Några dagar efter terrordådet försöker liberala ideologer att lansera en ny tolkning av dådet, som istället skall skapa uppslutning kring USA:s ”krig mot terrorismen”. Man förklarar att det är att tolka som ett ”hot mot det öppna samhället” Budskapet var att terrorism är ett problem som kan jämföras med annan gränsöverskridande brottslighet och att den kan riktas hur som helst. Man säger detta för att jaga upp folk – ”det drabbar urskillningslöst” och motivera ökad repression – ”nu är det inte tid för finkänsligt tvekande”. Man säger det för att den 11 mars skall få samma effekter i Europa som 11 september fick i USA.
Den viktigaste delen i denna operation är att dölja det som inte får nämnas: den politiska bakgrunden i Mellanöstern, och de USA-allierade staternas ansvar för situationen.
Ett år efter invasionen av Irak kan vi konstatera att arabvärlden återigen drog det kortaste strået. Sedan ockupationen inletts i Irak har minst tio tusen irakier dött. Det är i runda tal tre gånger så många som dog i World Trade Center. Israels aggressionspolitik mot Palestina har accelererat. I övrigt sitter USA:s betalda schejker i orubbat bo, medan utvecklingen går stadigt bakåt för befolkningarna.
Vi vet att ingen är säkrare idag än innan ”kriget mot terrorismen” började. Kriget mot terrorismen har mångdubblat terroristerna. Europeiska länders anslutning till kriget har spritt farorna även till vår kontinent. De som säger sig vilja skydda oss spelar med liv.
Att terrorister och mördare skall spåras upp och ställas inför rätta är självklart. Men att polisarbete inte löser problemet borde vara lika självklart. Och skälet är att ensidigt ”säkerhetsarbete” kommer att kunna producera fler terrorister än det kan eliminera. Titta på den stat som satsar mest på terrorbekämpning av dem alla: Israel.
”I Israel räknar vi bara det antal terrorister som vi dödar, aldrig det antal som föds efter den israeliska försvarsmaktens operationer, och antalet nyfödda är oräkneliga.”, skriver Gideon Levy i Ha´aretz 14 mars.
En annan av de israeliska dissidenterna, Uri Avnery konstaterar vilket resultatet i stort är:
”Ett av skälen till att man grundade staten Israel var att det skulle skapa en säker plats för judar efter Förintelsen. Men vad som egentligen hände – och det har sagts tidigare av den avlidne professor Yeshayagu Leibowitz – är att det ställe i världen där judar är minst säkra är Israel. De riskerar utplåning därför att om detta krig fortsätter kommer kanske massförstörelsevapen att användas i kriget mellan oss och araberna”.
Det går, kort sagt, inte att bygga en säker grund på kolonialism och civilisationskrig.
Den islamistiska terroristerna är i dubbel bemärkelse ett barn av den amerikanska inblandningen i Mellanöstern.
De har fått träning och vapen direkt från USA, och de rekryterar idag unga arga män från områden där västvärldens inblandning skapat en ohållbar situation.
Det hårdaste slaget man kan tilldela al Qaida är att göra slut på de europeiska och amerikanska synderna i Mellanöstern, att fredligt lösa Palestinafrågan och avsluta Irakockupationen.
Det är bara en stark fredsrörelse som kan förhindra att vår kontinent också får skörda offer i det civilisationskrig som våra makthavare drar oss in i.
Också därför skall vi demonstrera på lördag.
