Många är de unga vänsteraktivister som hälsat på Svenolov Ehrén utan att veta om det.
Han var den där gubben som varje år, när Första maj-tåget rullade förbi hans hus vid Slussen, vinkade till demonstranterna från sin balkong, alltid med en röd fana dinglande från fönstret. Det brukade framkalla ett våldsamt jubel och han visste nog att hans insats från balkongen var mer värd än om han skulle gå med i tåget.

Nu är Svenolov Ehrén död. Att Svenolov blev 76 år gammal och avled efter en tids sjukdom kunde man läsa i det ganska korta TT-meddelande som publicerats i de flesta tidningar.
Flamman sörjer denne mångsidige och ställningstagande konstnär, vars gärning är så omfattande att den bara bitvis kan nämnas här. Angående sin produktion berättade han i en intervju 1999 för nuvarande chefredaktör Aron Etzler:
– Slas och jag gjorde mycket som folk tyckte var lågt, folk sa att det aldrig skulle bli något av oss. Men vi överlevde ekonomiskt. Inget var oss främmande. Och med den inställningen behövde man aldrig gå arbetslös. Vårt yrke var att göra bilder, gärna på uppdrag. Sa någon: ”Gör en katt!” så gjorde man det. Vi var inga skönandar som svävade över människornas futtiga problem. Vi tog vårt ansvar och många av de andra, av de som klagade, har nu försvunnit.
Förutom de kända grafiska bladen och litografierna (där hans Stockholmsbilder kanske är de mest uppmärksammade) har Sven-olov gjort bokomslag till 900 böcker, illustrerat 100–200 böcker, förlagor till 68 frimärken och naturligtvis massor av målningar.
Under sin utbildning på konst-akademin var han till en början mycket inspirerad av Picassos abstrakta realism, men ville senare måla mer verklighetsnära och realistiskt, något han fick utstå mycket kritik för, av både kritiker och konstnärskollegor.
Angreppen mot hans politiska arbete var naturligtvis ännu hetsigare. Av krigshetsaren Herbert Tingsten på Dagens Nyheter kallades han och hans kamrater för ”framtidens landsförrädare”.

Även om hans stil var realistisk deltog han aldrig i den hetsiga debatt som initierades från sovjetetiskt håll om socialrealismen och som han tyckte var ”obegripligt hård” och något som framför allt berörde konsthistoriker.
Därmed inte sagt att han inte brydde sig om formdiskussioner. Dagens konstvärld – med måleriet i bakgrunden och installationen som norm – ansåg han nedvärderade bilden, det viktigaste av allt för en konstnär.
Svenolov blev tidigt kommunist och förblev det till sin död. Han tillhörde vad Jan Myrdal har kallat för ”det andra 50-talet” och var huvudsakligen aktiv i fredskommitténs arbete för freden och mot kärnvapen. Han ställde ofta sitt konstnärliga kunnande i både fredsrörelsens och SKP:s (senare VPK och v) tjänst.
Valaffischer, massor av bokomslag för Arbetarkultur och brigadmålningar i fredsarbetet är exempel på vad han bidragit med i den politiska kampen. Stora inspirationskällor var Liljewalchs Mexicoutställning 1951 och det danska Grafisk kollektiv.
Där hittade Svenolov en tydligt politisk tradition som tilltalade honom med bland annat Diego Riveras muralmålningar som ledstjärna.
Men som för alla människor var livet inte bara arbete. Som han själv sade tjänade han mycket men gjorde också av med mycket pengar. Han brukade spara för att kunna resa, roa sig och samla krafter.
Han tog ströjobb, bland annat som plankstrykare på Stockholmsmässan för att få råd med resandet.
– Vi fick sex kronor i timmen och nio på övertid. Men man kom ut ur jobbet med några tusen på fickan. Och det var mycket då – man kunde leva i Spanien ett halvår på 2 000. Så jag reste mycket. Jag var i Paris -55. Vad gjorde man? Jag spelade pinball och drack calvados, men det var ju nyttigt på sitt sätt. När jag kom hem gjorde jag sedan en mapp med blad som jag kallade Paris’ hallar.

Den tidigare nämnda balkongen tillhörde hans magnifika konstnärsateljé som uthyrdes av Stockholms stad. 1999 var han orolig för vad som skulle hända med Zorns och makarna Taubes traditionsrika våning efter hans död.
Då var det borgerligt styre och sådana ytor såldes av ideologiska skäl för långt under marknadsvärde till rika direktörer. Förhoppningsvis agerar inte dagens majoritet lika kortsiktigt utan hyr ut ateljén till en ny konstnär.
På Flammans redaktion i Stockholm hänger de konkreta minnen av Sven-olov som han skänkte till tidningen vid intervjutillfället 1999. Ett intensivt porträtt av Strindberg och hans briljanta satiriska bild av kung Gustav V ”Anyone for tennis?”
När vi ser på dem framöver kommer vi att tänka på en viktig konstnär, så djupt förankrad i arbetarrörelsens konsttradition som någon kan bli. En förebild.