Jag kommer från Uppsala. Växte upp där, mitt i stan, under 1980-talet, och man hörde inte talas mycket om trakterna runtomkring. Så sent som i nian hade jag inte varit bortom Vaksala Torg mer än en handfull gånger.
Men så började man gymnasiet och fick klasskamrater från alla möjliga ställen. Flera av de nya bekantskaperna kom från den lilla lantliga orten Knutby. Jag minns särskilt söta Pernilla som jag blev så kär i, och något år senare lärde jag, via min passion hårdrocken, känna ännu fler Knutbybor. Stället verkade vara ett Mecka för långhåriga individer med förkärlek för blixtsnabba gitarrsolon och dubbla baskaggar.
Spontant går det att finna åtminstone en musiker som senare nådde ända till Joakim Thåströms band Peace, Love & Pitbulls. Jag besökte aldrig Knutby, men jag fick intryck av att stället var ett rätt harmoniskt hak, med kreativiteten spirande i buskarna.

Närmare tjugo år senare återknyter man kontakten med Knutby. Nu är det ett helt annat Knutby som visas upp, på löpsedlar, i tidningar. Vi får nu veta att hela Knutby dräller av fanatiskt religiösa dårar som inte drar sig för att ha ihjäl varandra på de mest varierade sätt, bara för att få idka sex med andra än sina lagvigda. Hela orten bebos av pastorer, anförda av den tragikomiska ”Kristi Brud”.
Här slås jag av tanken – hur kul kan det vara att få sin hemort beskriven på detta sätt? Jag menar, det finns ju en hel del fullt normalt folk i Knutby, men nu är deras ort för all framtid förknippad med våld, sex och förvridna ”kristna” ideal. Och hur känns det för befolkningen i Malexander att endast och allenast sammankopplas med polismord? Eller vad sägs om Columbine High School – vem tänker på annat än vansinnesmord när man hör den skolans namn?
Givetvis måste tidningarna rapportera om hemska händelser som den i Knutby. Men jag tror det finns risk för en alltför ensidig bild, som kan komma hela orter till skada. Trots allt: Alla jag känner från Knutby har varit ytterst reko och hederliga människor!