Sprututbytet för narkomaner startade i Sverige efter att WHO, World Health Organisation, rekommenderat länder att försöka hindra en eventuell HIV-epidemi.
De första försöken kom till genom initiativ av infektionskliniken i Lund 1986, och året därpå i Malmö.
Syftet är inte att stödja narkotikabruket, utan att få kontakt med missbrukare på deras egna villkor. Att ge dem hälsovård, minska risken att få olika sjukdomar genom utdelning av kondomer/vaccineringar/sprutor och på samma gång erbjuda hjälp, stöd och information ifall man ville sluta med missbruket.
Verksamheterna har enligt både anställda och missbrukare varit väldigt lyckade. Det är felaktigt att påstå att en human socialpolitik skulle vara detsamma som drogliberalisering.
Den repressiva linjen har hävdat att programmet bevisar att Sverige givit upp tanken om ett narkotikafritt samhälle. Andra påstår att bevis saknas för att sprututbytet fungerar. Men i USA har minst sex regeringsutredningar (DN-020820) visat att HIV-överföringen minskar. Drogmissbruket ökade inte och bidrog inte heller till någon ytterligare rekrytering.
En studie i Lancet från 1997 (DN 020820) jämför 52 städer som inte hade programmet med 29 städer som hade det. Städerna med sprututbytet hade mycket mindre smittspridning.
En rapport från tyska staten ger samma entydiga svar. Mellan 1994–2001 minskade dödligheten bland sprutnarkomanerna något oerhört sedan sprututbytesprogrammet införts. Det finns i 19 städer nu. Missbrukarna blev också mer benägna att söka vård. (Situation Stockholm). Även socialstyrelsen visar nästan uteslutande på positiva effekter av sprututbytesverksamheten i Malmö och Lund.
I rapporten Sprututbytesprojektet – en humanistisk insats eller en uppgiven narkotikapolitik? bekräftas sambandet mellan en försämrad tillgång på rena sprutor och explosionsartad ökning av HIV (baserat på erfarenheter främst från Italien, Spanien och Skottland). Förutsättningen för ett lyckat resultat är att det sker i kombination med riktad information.
Vi vill uppmana folk att läsa denna uppsats, oavsett ställning i frågan. Den tar upp det mesta kring frågan om sprututbytet.
I Sverige finns ingen säker forskning. Verksamheten har varit för liten för att informationen ska vara helt tillförlitlig. Samtidigt har ingen forskning skett i övrigt heller.
Detta för att man vill behålla dagens drogpolitiska linje, oavsett vad som är bäst för missbrukarna.
Trots försök att genom hård kontroll förhindra folk att pröva narkotika så ökar både missbruket och bruket. 17 procent av ungdomarna mellan 16–24 år uppges ha provat narkotika. Samma siffror var fyra procent för tio år sedan (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning). Har det verkligen blivit bättre av att samhället har satt polisen på att jaga dessa? Svaret är väl, av siffrorna att döma, nej.
Skall dagens vänster stödja en sådan linje? Nej, man måste kräva en avkriminalisering av eget innehav – och bruk av narkotika.
Därmed menar vi givetvis inte att vi skall legalisera något. Många verkar oförmögna att skilja på begreppen.
Vänstern kan inte ha en syn att offer ska straffas eller ses som kriminella. Missbrukare ska ses som människor i behov av hjälp. Eller är nästa steg att de prostituerade ska kriminaliseras?
Vård och avkriminalisering är ingen motsättning. Vi anser att platserna för metadon/subutex-program måste utökas då detta visat sig vara den bäst fungerande metoden, och även stöds av Socialstyrelsen och SBU(Statens beredning för medicinsk utvärdering).
Vad som behövs för en helt fungerande drogpolitik är ett helt annat samhälle, där resurser läggs på jobb, fritid och vård och där bruk av droger inte känns nödvändigt.
Men till dess, för att narkomanerna skall kunna få möjligheterna till ett normalt liv, krävs avkriminalisering och att sprututbytet permanentas. Alternativet är endast att samhället fortsätter ta avstånd från missbrukarna. Det är inte vänsterpolitik.
