Theo Wahlgren vill kasta sig ned i skyttegraven. Bianca vill helst att han står i köket och kokar soppa. Anna Mosten har kollat nya säsongen av Wahlgrens värld och förutspår militärtjänstgöringens återkomst i en värld utan vuxna.
Är du redo att dö för Sverige?
Frågan väckte stor diskussion efter att influeraren Alice Stenlöf var gäst i SVT:s program Skavlan och Sverige tidigare i år.
Stenlöf, som inte kände ”så starkt” för risken att dö för sitt hemland, blev hårt kritiserad på sociala medier och kallad en ”opatriotisk socialdemokrat” i kommentarsfältet på SVT:s videoinlägg från intervjun.
– Segt, svarade Stenlöf över hur hon hade känt om Sverige blev invaderat.
Verkligen segt, Alice.
Jag har funderat på det här sedan dess. Inte bara för att jag känner igen mig i hennes tveksamhet, men också för att frågan återigen dök upp när riksdagens partiledare fick svara på samma sak i Expressens och Dagens Industris partiledardebatt. Alla svarade ett rungande ”Ja”.
Det störde mig helt ärligt.
Vem vill dö för något egentligen? Det låter rätt extremt, om du frågar mig. Att vilja ställa upp och hjälpa till vid kris och krig är en sak, att dö en annan.
Kan det handla om manlighet och längtan efter mandomsprov?
Jag verkar dock inte ensam. När SVT skickade ut en egen enkät inför programmet ”Ska man vara beredd att dö för Sverige?” svarade en överväldigande majoritet samma sak. No way José.
Det som dock inte framgick var hur gamla de var som svarade. Kan det ha funnits ett osynligt generationsgap?
I går torsdag 17 september släpps det första avsnittet av den tjugoförsta säsongen av Wahlgrens Värld på HBO Max. I avsnittet besöker den yngsta i familjen, Theo, sin syster Bianca och diskuterar framtidsplaner.
Theo har ansökt om att mönstra. Bianca rynkar på ögonbrynen och spärrar upp ögonen. Varför vill hennes lillebror frivilligt tillbringa nio månader i försvarsmakten?
– Jag kommer inte känna igen dig, du kommer få skägg och din röst kommer att förändras, säger hon nervöst i ett försök att få sin bror på andra tankar.
Syskonen sippar på varsitt glas rosé med is framför en dekorerad julgran i Biancas enorma Östermalmsvåning. Julefriden har infunnit sig bland lyxiga designmöbler och den prydliga ost- och charkbrickan de dukat upp.
En miljö långt ifrån fotsvettsluktande baracker, våt militäruniform och ärtsoppa ur termos.
– Det kommer att göra mig vuxen, svarar Theo bestämt.
Theo säger att han inte vill att folk ska tro att han bara blivit bortskämd av sin mamma.
Och visst, det är naturligt att lillebror vill bli stor och att det är dags att kasta sig ur Pernillaboet och testa sina vingar. Att växa skägg och få mörkare röst hör väl till den processen.
Men Bianca är fortsatt misstänksam. Och det blir värre.
Theo har kryssat i att han vill bli skytt.
– Det är väl bättre att han står och slurpar runt i en soppa än att han är ute i skyttegraven? Han kan stå där och vika servetter, det blir jättebra, säger Bianca skämtsamt i en synkdel av avsnittet.
Hon viftar med sina välmanikyrerade naglar och fortsätter.
– Hur ska han kunna döda någon? Han klarar inte av det.
Kan det handla om manlighet och längtan efter mandomsprov?
När jag, influerar-Alice och Bianca var tonåringar planerade vi och våra klasskamrater vilka resor vi skulle göra efter studenten, skaffa sig ett jobb, eller drömmen om att flytta hemifrån.
Men Theo är tolv år yngre än oss.
I dag slängs nykläckta 19-åringar antingen rakt ned i universitets skolbänkar, drömmer om att bli nästa Alexander Ernstberger, eller kräla runt i lera med ett vapen över axeln. De tillhör en generation som har blivit tonåringar i en betydligt oroligare värld. Kriget har kommit närmare. Backpackingresan till Asien har bytts ut till att lära sig stå på led uppe i Boden.
På ett sätt förstår jag Theo. Militären blir en snabbtransport in i broderskapsgemenskap. ”Det var i lumpen män lärde sig bli män”, är en mening jag hört flera ur min föräldrargeneration upprepa. Men jag kan inte hjälpa att känna att det hela har blivit så dystopiskt.
Och missförstå mig inte, att vilja försvara sitt land är absolut något hederligt i sig. Jag motsätter mig inte militären. Men jag sörjer lite den förlorade ungdomstiden som dessa 20-nånting riskerar att förlora.
Samtidigt visar en annan undersökning från Som-insitutet att den högsta försvarsviljan återfinns hos män i åldersspannet 50 till 64 på den politiska högerkanten. Bland både män och kvinnor föredrog en överväldigande majoritet det civila försvaret framför det militära.
Siffrorna gör mig inte klok. Det är väl de i militär ålder som inte är så sugna? Helt klart verkar inte många så taggade på att dö för Sverige.
Möjligen går denna militärlängtan hand i hand med de konservativa vindarna. Jesus blev trots allt ”årets influencer” i ungdomsbarometern 2025. Men det känns trevligare att hänge sitt liv till Jesus och frälsningsarméns soppkök än skyttegraven.
Men Bianca bör inte oroa sig alltför mycket. Det är trots allt bara nio månader vi talar om. Och när Theo tröttnat på pruttlukt i sovsal och försvarets torra chokladkaka, är dörren till det mammas hus på Lidingö alltid öppen. Om vi inte hamnar i krig, vill säga. Giv akt!
