Årets kanske minst väntade nyhet är att ett av mänsklighetens mest djärva projekt har återupptagits. Drygt 40 år sedan ryssarna lyckades sätta en levande människa i omloppsbana kring jorden pågår ett nytt rymdrejs. Och det är inte bara amerikaner och européer som sträcker sig mot rymden – Kina och Indien är nya rymdnationer.
Det finns dem som anser det hela vara ett stort slöseri. Som menar att det är idioti att borra efter vatten på Mars och bygga rymdstationer på månen medan de flesta människor inte kan garanteras rent vatten i den fattiga världen eller rimliga bostäder ens i den rika världen. Och visst finns det en del som talar för att de cirka 40 miljarder som Nasa lägger på rymdteknik skulle kunna göra betydligt mer nytta på annat håll i detta perspektiv. Men det skulle också de pengar vi lägger på glass, semester, tidningar eller biobesök.
Ändå skulle nästan inga av oss vilja leva frivilligt utan detta. Och frågan är: vill vi vara utan rymdforskning? Det finns två stora skäl till att vi förmodligen inte vill det.
För det första är rymdforskningen en del av den vetenskapliga strävan att förstå universum, vårt närmaste solsystem och jorden själv. Steg för steg har strävan att förstå vår plats i världsalltet ersatt vidskeplighet och underkastelsen under övernaturliga makter. Att vi tar mycket av detta för givet idag är inget som kan frånta astronomins och rymdforskningens betydelse.
Det andra stora skälet är att rymdforskning och själva rymdresorna ger resultat som kan användas i andra industrigrenar och till och med i vardagen.
Och ofta när det gäller forskning är det svårt att veta exakt vad som kan ge praktisk nytta i förväg. Det är ett av skälen till att människor är så fascinerade av det som vi ännu inte känner till.
Faktum är att den övriga tekniska utvecklingen idag är mycket beroende av två grenar: militärindustrin och rymdforskningen. Bland de uppfinningar som kommit ur dessa grenar är en del allmänt kända – jetmotorer, terränggående bilar, teflon, titan och friluftskläder som andas är inte svåra att tänka sig det militära ursprunget till.
Andra saker – som att nylonets ursprung var fallskärmen – är mindre kända.
Och skälet är mycket enkelt – detta är grenar där produktivkrafternas utveckling inte tillåts hindras av marknadslagar. Den utveckling som sker där behöver inte begränsas till vad som kan tros vara gångbart fram till nästa års bokslut. Vidare är det staten som med skattebetalarnas pengar står som garant och koordinatör för utvecklingen. På sätt och vis liknar dessa grenar de stora privata företag som under 1900-talet inte sällan med statligt stöd arbetat fram några av de viktigaste uppfinningar som vi använder idag.
Det är också något som förebådar socialismen som produktionssätt, både i den intensiva samordningen av branscher och i en produktion som inte är för ett snävt vinstintresse.
Men som bekant är utvecklingen inom kapitalismen vänd på huvudet. Att en av de mest produktiva branscherna har som mål att ta reda på hur man lättast tar livet av folk är perverst. Att också rymdutvecklingen i mycket handlar om att skaffa militära fördelar är både farligt och destruktivt för forskningen.
Men faktum kvarstår: Rymdforskningen är en av de få saker som i dagens senkapitalistiska barbari inte är ett race to the bottom, utan ett race to the sky.
Att fattiga länder också satsar på egna projekt är bra för deras självständighet och teknikutveckling. Det är dessutom ett sätt att begränsa världens enda supermakts ambitioner att också annektera planeter.
