NEW YORK Det är söndagseftermiddag i New York. Isande vind, starkt solsken. Vi är i Washington Heights, den del av Harlem som ligger längst upp på Manhattans nordligaste flik. Det är ett fattigt område.
Många av husen är illa åtgångna av förfall och bränder och i gathörnen står gäng av homeboys, svarta tonårskillar i säckiga jeans, och ser ut att vänta på något eller någon. Jag känner en viss anspänning när vi passerar, tänker att vi kan bli rånade och sänker blicken för att inte provocera.

Men inget särskilt händer. Inga glåpord, knappt ens blickar, trots att få andra vita syns till i området. Kanske oroar jag mig i onödan, uppskrämd av de dagliga våldsrapporterna på lokal-tv.
Vi fortsätter bort mot Edgecombe Avenue, gatan där Duke Ellington en gång bodde. Det blir ödsligare, tonårsgängen syns inte längre till. Vi går förbi en stor skola som ser nybyggd ut; den ljusblå byggnaden kontrasterar skarpt mot den slitna omgivningen.
När vi har gått en bit längre ner på gatan kommer vi till vårt mål: 555 Edgecombe Avenue. Via en bekant har vi fått veta att det på denna adress, närmare bestämt i lägenhet 3F, hålls en gratis jazzkonsert klockan fyra varje söndag.
I den pampiga porten träffar vi en ung, vit kille med runda glasögon. Är han också här för musiken? Visst, självklart, det är här, som man hör den bästa jazzen.
I hissen upp berättar John, som han heter, att han kommit hit varje söndag sedan han för några månader sedan flyttade till Bronx från Texas för att leva på sin konst. John är öppen och vänlig, som de flesta vi träffar i New York.

När vi kommer in i den lilla lägenheten på tredje våningen är det redan fullt med folk. Några äldre svarta damer hälsar oss varmt välkomna och vi lyckas få plats längst bak i vardagsrummet, andra får tränga sig fram till stolar eller ståplatser ute i köket. Det är en brokig samling människor, knappt mer än ett trettiotal, som har letat sig hit. Förutom vi några spanska turister, en grupp kulturtanter från Brooklyn och grannar och vänner från Harlem.
Klockan närmar sig fyra och nästan på slaget står värdinnan Ms. Marjorie Eliot, en dam strax över 70, och hennes band på den lilla vardagsrumsscenen. Två saxofonister, en ståbas, ett ännu obemannat trumset och så Ms. Eliot vid pianot. Utan några utförligare förklaringar börjar det åldrade bandet spela. Musiken strömmar emot oss och det är bra, mycket bra. Jag befinner mig i ett svävande tillstånd, på en gång lugn och energisk. Ibland ringer det på dörren och nya gäster kommer in i lägenheten, men det stör inte bandet, tvärtom, det verkar tillhöra proceduren. Efter några låtar kommer trummisen, en böjd vithårig man, in från köket och gör de övriga musikerna sällskap med några spektakulära solon, som jag antar är improviserade.
Nästan tre timmar senare är konserten slut. Ms. Eliot (som, får vi senare veta, bland annat spelat med Miles Davis) håller ett rörande tacktal och har svårt för att hålla tårarna borta. Folk går fram och omfamnar henne och ute i köket hörs muntra tillrop och hesa skratt. Skymningen har långsamt och nästan omärkligt sänkt sig över den trånga lägenheten, men ingen vill gå hem.

Vi är kvar en stund i vardagsrummet, varma och uppfyllda av musiken och människorna. Innan vi tar hissen ner tackar vi Ms. Eliot, som kramar om oss och hälsar oss välkomna tillbaka nästa söndag.
– Det här är musik för folket, säger hon eftertryckligt.
Och ja, det som på många andra ställen hade varit en klyscha är alldeles sant här, denna söndag i lägenhet 3F på 555 Edgecombe Avenue i Washington Heights, Harlem, New York.