År 2003 var ett händelserikt år, med betydande förändringar i världen. På det globala planet demonstrerade USA genom sin invasion av Irak – trots att inga länkar lyckats etableras mellan Al Qaida och Saddam Hussein – att kriget mot terrorismen var precis det som vi alla fruktat: ett ständigt plundringståg under täckmanteln av global rättsskipning. Den mer normala formen av plundring som går under de likaledes falska benämningarna frihandel och globalisering led ett svårt nederlag i Cancún. För världens ledare är det inte längre lika säkert att de får sin vilja fram. De härskande klasserna må lägga sina pannor i veck inför 2004.
Men bara för att borgerligheten råkat i problem betyder det inte att vänstern har en bättre position. Ur vänstersynvinkel var 2003 också ett år av upprepning. Ilskan tilltar över en värld där klyftorna ökar. Protesterna ökar, men också frustrationen. För det finns få progressiva krafter som kan erbjuda ett alternativ till den globala backlash som vi sett det senaste kvartsseklet.

Med alternativ menas här inte förslag på papper. Sådana har funnits i hundratals år och medan några av dem blivit föråldrade, håller andra fortfarande sin ursprungliga sprängkraft. Men oavsett hur genomförbara de är i teorin förblir de ogenomförbara så länge de stannar på papperet.
Med alternativ menas mer än en opinion. Det har till exempel länge funnits en kraftfull opinion i Sverige mot en nedrustning av välfärdsstaten. Ordfront visade i en undersökning nr 1-1999 att den verkliga opinionsklyftan i Sverige går mellan medborgare i allmänhet och deras politiska företrädare samt media. Långt in i de borgerliga partiernas väljarkårer finns en vilja att försvara ekonomisk utjämning och generell välfärd. Men nedrustningen fortsätter. Och Ordfronts undersökning visar varför: den politiska viljan hos dem med makt saknas.
Ett grundkrav för de rörelser som kan förändra världen, eller ens försvara de rättigheter som vunnits hittills är att de inser allvaret i den situation vi befinner oss i. Att tro att den nyliberala globaliseringen och nykolonialismen kommer att få ett lyckligt slut efter ett kvartssekels bevis på motsatsen är möjligen tecken på godtrogenhet eller senilitet. Men troligare – och allvarligare eftersom det är ett djupgående problem framför allt hos socialdemokratin – ett tecken på anpasslighet.

Det har under de senaste åren talats mycket om nya rörelser och framför allt det som kan ses som en gigantisk paraplyorganisation för de nya rörelserna, den globala rättviserörelsen. Att nya rörelser dyker upp när de gamla inte tycks begripa allvaret i dagens politiska läge är inte konstigt. De nya rörelserna utgör en välbehövlig kritik mot de gamla.
Men de nya rörelserna är på många sätt svagare än de gamla. Härtill finns ett skäl: det är relativt ytliga rörelser. Medan fackföreningar griper in konkret i människors arbetsvillkor och deras framgångar, förluster eller svek känns inpå skinnet förblir många av de nya rörelsernas framgångar och förluster abstrakta. De kanaliserar en vilja till förändring, men berör inte människor i deras vardag, de organiserar inte i deras vardag. De är opinionsrörelser, ersättningar för riktiga sociala rörelser.

Historien förändras inte av goda idéer eller av opinioner. Historien förändras av människor som handlar. Med alternativ måste förstås synliga, genomförbara handlings-alternativ uppbackade av ett tillräckligt stort antal människor och av organiserade krafter. Inget mindre.
Om det är något vi vill önska oss inför år 2004 är det att det blir ett år av offensiv diskussion om hur alternativen till det nyliberala barbariet kan byggas. En sådan diskussion kan inte föras utan självkritik både av de nya och gamla rörelserna. Flammans nyårslöfte är att bidra till att år 2004 blir ett vänster-alternativens år.