Nyligen fick Lars Mikael Raattamaa Aftonbladets litteraturpris. Det är välförtjänt. Raattamaa en av de häftigaste svenska poeterna för tillfället.
Juryns motivering utgår från några rader i Raattamaas senaste diktsamling Politiskt våld. ”Han kommer inte med ett språk, han kommer med enskilda ord, som är lika mycket värda /…/ Han vill förbi, till ett nytt land, där det råder ordkommunism”, kan man läsa i motiveringen. Det ser ju vid första anblicken lika uselt pretentiöst ut som en svettig Horace Engdahl. Men satt i sitt sammanhang blir det mer begripligt. Mot slutet av sin diktsamling levererar Raattamaa en slags programförklaring; skriver om den amerikanska Language-skolan. Språkmaterialism är en besläktad etikettering. Han polemiserar mot en berömd Tranströmer-dikt som inleds med strofen ”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”. Raattamaa opponerar sig: ”Jag kommer med ord och inte språk /…/ Språket intresserar mig inte, däremot vägen till språket”.
Sådant brukar bli trist och navelskådande. Att språket är ett socialt kommunikationsmedel långt bortom ordens textur och klang är inget man kommer runt med en klatschig formulering. Men – och det är detta som i mina ögon visar Raattamaas storhet – det blir bra när han river loss.
Det är inte i första hand programförklaringen som gör Politiskt våld till en bok (originalpocket för blott 50 spänn) man vill rekommendera. De ord han staplar på varandra blir stundtals lysande kreationer. Läser man högt för sig själv ska man upptäcka att det här ansluter till det bästa ur Spoken Word-traditionen.
Bäst är Raattamaa när han skriver om arkitektur. Han är doktorand på heltid vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Och det bör vi vara många som gläds över. I insprängda prosastycken skriver han bland annat om klass-erfarenhet och arkitektur. Det är politiskt, poetiskt och ibland fullkomligt briljant.
När han kommer över en bok om Stockholms miljonprogramsområden kan han reagera så här: ”Författaren heter Jerker Söderlind, han är arkitekt, och jag önskar att han aldrig skrivit den boken. Ja, jag önskar att han aldrig skrivit någon bok över huvud taget, och jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och aldrig mer skriver något”. Och när jag sitter på tunnelbanan ut till Tensta och läser att “där förorten och innerstan tittar på varandra ska vi till sist säga farväl till den adliga arkitekturen; alla vi som fortfarande uttalar arkitektur med sje-ljud”, då vill jag mest resa mig upp och ge någon en high-five.

För inte så länge sedan ägnade tidskriften Lyrikvännen ett nummer åt Sonja Åkesson.
I flera essäer sätts fokus på hennes arbete med ordens djupt problematiska karaktär i mänsklig kommunikation. En av Åkessons centrala dikter ställer i rubriken den från Wittgenstein lånade frågan ”Hur ser din färg rött ut?” Vad menar vi när vi säger “kärlek”? Och när vi skriver det? ”Jag skulle kunna fråga hur många sidor som helst / om ‘kärlek’ / hur många sidor som helst / om ordet ‘kärlek’”.
I den sista dikten i samlingen – IG – leker Raattamaa med samma spänning mellan ord och begrepp: ”Skriv gärna så här: Det privata är politiskt. Så skall du skriva om du skriver gärna att begäret är det som vi skriver i kör”. Men det är mer som förenar. Åkessons formexperimenterande är innovativ. Till skillnad från en radda andra som sökte och söker sig ”jag skriver som jag vill”-träsket för att de inte har något att säga.
Raattamaa har också något att säga. Jag varken håller med om alla resonemang eller tycker att formen alltid är bra. Men det fungerar.
Dessutom verkar han helt enkelt vara en skön snubbe. När Aftonbladet frågar vad han ska göra med prispengarna svarar Raattamaa att han ska åka till USA och köpa en ormskinnsjacka. I samma intervju säger att han tänkt på dikterna i boken som låtar. Rätt låtar vann då, får man lov att säga.