Spannvis med vatten öser från himlen och bussen kommer inte. Jag söker skydd i trappan till arkitektkontoret intill. Två män står böjda över ritningar, den ene tittar upp och vinkar åt mig att komma in för att skula.
När den ene av männen lämnar kontoret tar den andre sin jacka, låser dörren och säger att han kör mig. Jag ska två mil bort men det spelar ingen roll. Vid min port vinkar han adjö, vänder bilen och kör tillbaka.
Denna solskenshistoria utspelades i Nemour i Frankrike 2001. Ett annat minne är från en tidig morgon i New York. Jag ska beställa frukost och när jag inte gör det i amerikanskt, storstadseffektivt tempo blir expediten aggressiv. Morgontrött och ensam i en miljonstad börjar jag gråta. Strax står en äldre kvinna vid mitt bord och undrar om hon får slå sig ner.
Sådana här möten har jag hur många som helst. På sätt och vis samlar jag på dem. Men de flesta har utspelats i andra länder och inte i Sverige. Förr skulle jag ha sagt att det beror på att man lättare minns det som händer på resor. Eller att man inte ser och värderar de små gesterna i sitt eget land. Eller att jag som kvinna har lättare att få trevligt bemötande. Så tror jag inte längre. Svensken är blyg inför okända, det har många icke-svenskar konstaterat. Men ibland tänker jag att vi är socialt otränade, på gränsen till ouppfostrade. Sist jag var i Frankrike tog det tid att luckra upp min egen sociala stelhet. Men när jag satte mig på tåget hem var det med ett öppet ansikte. Jag log och tittade på dem jag mötte på äkta franskt vis. Som så många gånger tidigare svor jag på att inte glida in det blinda tempot. Tåget for genom Belgien, Tyskland, Danmark Sverige och gensvaret försvagades för varje kilometer. Efter Frankrike följde en filmvisningsturné från Ystad till Kalix och på en dag kunde jag möta uppemot tusen personer. Efter typ 99 orter slog det mig att ingen tog initiativ till gemensam fika, en öl på puben eller till att käka lunch tillsammans.
Nå. Nästan ingen. Av de totalt 120 orter som bjudit in mig fanns det tre personer som bemötte mig som en gäst i deras stad. För många nordbor är det obekvämt att komma okända personer fysiskt nära. Tänk så knäppt om man steg på en buss där det sitter en enda människa – och så sätter man sig bredvid just denne! Hualigen.
Förr bjöd vi också in en främling. Den som knackade på dörren hade kanske skidat fyra mil i minus tjugo och kanske var snöstorm på väg. Det var långt mellan gårdarna och ett möte följde därför vissa ritualer. Främlingen satte sig i kökssoffan och väntade. När värden kände att besökaren kommit med vänligt sinne bjöd han till mat, och en gästbädd reddes för natten.
Detta mönster kan man se rester av i nordligaste norr. Kanske vår historia, geografi och vårt klimat är orsak till att vi vill känna hur den okände rör sig och agerar innan vi går fysiskt närmare.
Att säga att man är ensam är att säga att man är ratad. Därför berättar många inte om det hav av tystnad som de vadar i. Därför stannar också många där de bor fast de kanske inte trivs.

Personligen tycker jag illa om när svenskar snackar skit om sig själva men en allmän självrannsakan kan ändå vara på sin plats. Det är vad jag sysslar med här i den småländska skogen medan jag långsamt tynar bort, drabbad av social skörbjugg.
På min arbetsplats på Rockcity i Hultsfred går jag förmodligen redan under beskrivningen – ”ni vet, hon som alltid sitter för sig själv på lunchen”. På fyra månader på jobbet har jag haft möten med uppemot 300 nya människor i tre kommuner – och under samma tid inviterats till en middag utanför arbetstid. Det är förunderligt!
Så vid dagens slut åker jag hem, väver och lyssnar på musik. Vistelsen här är ett socialt tabula rasa som jag finner både rofyllt och intressant, men tanken har slagit mig. Om jag ramlar i trappan och bryter nacken, hur lång tid tar det innan någon upptäcker det?
Själv är jag privilegierad med många kära vänner och några har kommit närmare sen jag flyttade hit. Att vara här är självvalt och jag oroar mig inte. Trygg med att jag bara behöver träffa en Ilse, en Yvonne eller en Jea så kommer de sociala hjulen att börja rulla, även här.
För den som inte bjuds in, letar felet hos sig själv. Och idag vet vi att den ledsne kan bli glad och den sjuke bli frisk med lite mänsklig kontakt. Så hur ska vi stoppa ekorrhjulet av för mycket arbete, för lite tid och ohejdad blyghet? Innan glappet mellan människor blir för djupt att överbrygga? När ska vi sluta att ta allting så allvarligt, vara lite mänskligt skojiga och strunta i tvätten som väller över kanterna?