Ja, de senaste årens våg av svensk film innehåller andra namn än Lukas Moodysson. En regissör som länge verkat lite i det fördolda, har nu tagit klivet upp i rampljuset. Han heter Björn Runge och har gjort en av de mest sevärda filmerna på länge.
Om jag vänder mig om är en ögonblicksbild av Sverige 2003. Under en dag får vi följa fyra familjer i olika samhällsklasser. Här finns muraren Anders som arbetar sju dagar i veckan för att få ihop till en häst på dotterns födelsedag.
Jakob Eklunds läkare bygger sitt liv på lögner och bedrar sin fru med bäste vännens hustru. När den oundvikliga upplösningen kommer hjälper varken stort hus eller sportbil.

Ju högre upp på samhällsstegen filmen klättrar, desto mer skruvad blir historien. I en dyr villa sitter ett äldre par med ovikta dollarsedlar i en koffert under sängen. De är rädda. Vilken minut som helst kan invandrarna bryta sig in för att stjäla och mörda.

Till råga på allt har dottern rymt hemifrån med en muslim. ”Han var ju nykterist och vegetarian på samma gång, det förstod man ju att det skulle skära sig direkt”, säger Ingvar Hirdwalls fördomsfulle rollfigur. Nu har de bestämt sig för att mura igen alla fönster och dörrar med cement. Sedan ska de sitta i fullständig trygghet med ett automatgevär och en widescreen-tv.
Som en osalig vålnad vandrar Ann Petréns rollfigur runt på gatorna, och svarar för årets kanske bästa skådespelarinsats. Hennes man har övergivit henne och skaffat en 25 år yngre kvinna. Psykvården behandlar henne som ett paket. Allt mer frustrerat ruvar hon på sin bitterhet. Men när hon kommer över nycklarna till förre detta makens bostad, och dessutom en elpistol, blir rollerna ombytta.

Björn Runge är nära att trampa i vanliga fallgropar. Att låta skådespelare skrika i munnen på varandra under ett gräl fungerar oftast bättre på papperet än i den färdiga filmen. Men de få gånger han snubblar till, uppvägs det mer än väl av skådespelartruppen.
Om jag vänder mig om visar samtidens sprickor tydligt blottade. Att desperata människor begår desperata handlingar är en sanning som borde vara självklar, och Björn Runge väljer att skildra just den desperation och frustration som dagens Sverige innehåller. Han gör det utan att förvandla sina karaktärer till stereotyper. Vi är inte bortskämda med att få se människor skildrade både som individer och medlemmar av en samhällsklass. Runge är en regissör som uppmuntrande nog lyckas ro det projektet i land. Filmen förtjänar all publik den kan få.