Det är många som har blivit förvånade över Göran Perssons uttalande i förra veckan om att socialförsäkringarna ska betalas delvis privat. Det Persson har föreslagit är att systemet skall bygga på en basal finansiering från samhället i botten, därutöver ett avtalsfinansierat tillägg styrt av arbetsmarknadens parter. På toppen skulle det finnas individuell försäkring. För staten skulle vinsten vara lägre utgifter – man lassar helt enkelt över en del av dagens åtaganden på de enskilda. Modellen är hämtad från det nya pensionssystemet. Det borde säga det mesta om detta usla förslag.
Uttalandet, som först gjordes under riksdagens frågestund i torsdags, var kanske mest en testraket från Perssons sida. Med tanke på hur svalt allehanda högerreformer mötts från rörelse och gräsrötter, var det kanske Perssons tanke att även detta förslag skulle mottas med likgiltig tystnad.
Denna gång höjdes lyckligtvis arga röster, inte bara från vänsterpartiet utan även från LO. Metalls Göran Johnsson rasade, LO:s Wanja Lundby-Wedin uttryckte avståndstagande och Handels var direkt avvisande. Vänsterpartiets Ulla Hoffmann kallade uttalandet en provokation.
Och en provokation är det, men inte så slumpmässig som man kan tro. Efter år av nedskärningar kombinerat med privatiseringar som höjt kostnaden för sjukvården är nu den offentliga sjukvården i gungning. Pensionssystemet skall vi inte tala om. Missnöjet är starkt, inte bara från anställda och låginkomsttagare, utan också från medel- och höginkomsttagare. Ju sämre den offentliga sektorn fungerar, desto mindre är viljan att betala skatt hos de grupper som har råd att betala för privata välfärdslösningar. I själva verket är alltså tiden den rätta att lansera förslag som slutgiltigt tar kål på den generella välfärden.
Är det då verkligen det detta handlar om? Ja. Perssons förslag skulle åstadkomma två saker: dels att problemen med sjukskrivningar individualiseras och sopas under mattan. Dels skulle medel- och höginkomsttagare se allt mindre skäl att betala skatt för något de inte får tillräcklig utdelning för.
Detta är alltså allvarligare än en vanlig sänkning av ersättningsnivåer: detta är ett grundskott mot välfärden.
Vänsterpartiet, som legat utom-ordentligt lågt i alla frågor utom de utrikespolitiska, tycks nu ha vaknat rejält: där ser man hur stor skillnad ett tydligt och skarpt ställningstagande från en partiledare kan ge. Men nu är det dags att gå på offensiven: det räcker inte med reaktioner. I den allmänna debatten framstår det som om alternativen endast är två: att skära ner nu eller senare.
Så är det naturligtvis inte: hur man än vrider och vänster på sjukproblematiken handlar det ju om att det är fel på arbetslivet. Man kommer inte åt sjukfrånvaro annat än genom att minska stressen. Allt annat är bluffpolitik.
Och pengar finns det: Sveriges bruttonationalprodukt är idag dubbel så hög som den var år 1970.
Men pengarna har som bekant hamnat i storföretag, hos spekulanter och höginkomsttagare.
Konkreta åtgärder för att möta den nuvarande budgetkrisen handlar om att avprivatisera sjukvården, att höja progressiviteten i skattesystemet och att riva upp det perversa budgettak, som gör ett av världens rikaste länder tvunget att skära ned i basal samhällsservice. Det måste talas om tydligt för människor att det finns alternativ.
Det måste också göras klart att Persson, om han genomför sitt förslag, så har han passerat en gräns. Ett sådant parti kan man inte regera med.
