Ett av de viktigaste slagen om opinionen, med konsekvenser för rikspolitiken, rasar som bäst i landets huvudstad. I tisdags presenterades budgeten för Stockholms landsting. Denna budget betyder, trots att den kanske är den mest offensiva i dagens Sverige, att en god möjlighet att befästa vänstermajoriteten försvinner. Hur kan det vara så?
Ansatserna är det inget fel på: landstinget går emot den generella trenden att i första hand skära ner och i andra hand öka intäkterna. Skatten, som först höjdes med 1,30, kommer nu att höjas med ytterligare 65 öre. Landstinget ökar sina intäkter rejält och på ett rättvist sätt. Volymen i sjukvården ökas totalt och satsningar sker.
Vänstermajoriteten genomför också en rad strukturreformer för att få kontroll över den skenande ekonomin. Det är nödvändigt. Den borgerliga majoriteten lyckades den förra mandatperioden för andra gången i rad gräva stora hål i budgeten och samtidigt göra Stockholm mer orättvist. Nu vänder man den utvecklingen.
Så långt är allt väl. Men två punkter gör att risken nu ökar dramatiskt för att det blir en borgerlig majoritet nästa mandatperiod.
För det första har strukturreformer genomförts onödigt hårdhänt samt helt i onödan kombinerats med nedskärningar. Den största förlusten är SL-kortet som blir 100 kronor dyrare. Majoriteten lovade att inte höja priset och kommer förlora sin trovärdighet i frågan.
Här har man förmodligen gjort en grav politisk felbedömning. Hundra kronor kanske inte låter mycket för ett landstingsråd, men kostar mycket i förtroende hos människor som lever på marginalen.
Andra kännbara nedskärningar är nedläggningar av akutsjukvård i Södertälje och Norrtälje, som trots att de bygger på riktiga tekniska resonemang om vårdkvalitet är politiskt omöjliga. Under helgen har hundratals människor demonstrerat i Norrtälje och Södertälje, och de borgerliga partierna vinner mark. Kort sagt kan dessa symboliskt viktiga försämringar välta hela lasset.
För det andra har majoriteten misslyckats med sitt opinionsarbete. Samtidigt som budgetens överdrivna nedskärningar fort snappats upp av lokala opinioner och sveket kring SL-kortet är uppenbart, finns få synliga förbättringar, och ingen tydlig strategi som gör att allmänheten förstår vad som händer.
Endast ett fåtal företrädare uttalar sig och hamnar – även då politiken egentligen innehåller förstärkningar istället för nedskärningar – på defensiven. Majoriteten är belägrad av kritiska journalister och demonstranter.
Men, kan man invända: opinion kan ju drivas efter förhandlingar och då på ett enklare sätt, eftersom man vet resultatet. Men så enkelt är det inte. Bristen på övergripande opinionsbildning återverkar på Vänsterpartiets självförtroende. Vänstern har utåt varit otydlig med hur man skall vända på det borgerliga systemskiftet och har inte heller öppet deklarerat vilka kompromisser man kan tänka sig. Man har inte lyckats befästa en vänsteragenda i medvetandet hos stockholmarna och har inga vidare mobiliseringsresurser eller något tålamod att räkna med. Vad värre är: opinionsläget verkar ha förvridit huvudet på förhandlarna.
Förutsättningarna inför dessa förhandlingar var nämligen, om inte lysande, så riktigt bra. Socialdemokraterna hade ingen möjlighet att vända sig till borgarna – som avslagit det mesta av nedskärningar och nedläggningar – och det folkliga trycket mot höjda priser på SL-kortet och nedläggningar av sjukhus var starkt. Det fanns, kort sagt ingen bakdörr för sossarna. Ändå lyckas vänsterpartiet intala sig självt att det ligger i underläge. Och nu hamnar man därför i strid med den folkliga opinion man istället borde stödja sig på.
Det är dags för vänsterpartiet att inse att det kostar att bryta vallöften och att vänsterpolitik alltid bygger primärt på människors förtroende. En seger som människor inte förstår är inte en seger.
