Skildrandet av människors utsatthet och lidande är en svår konst att bemästra. Ofta blir resultatet antingen ett pekoralt vältrande i lidandets alla uttryck eller bara ett platt och cyniskt konstaterande av sakernas tillstånd.
Denna konst kräver både empati och en särskilt god förmåga att förstå de faktiska vilkor som ligger till grund för detta lidande och denna utsatthet.
Båda dessa egenskaper är som tur är föredömligt framträdande i Michael Winterbottoms film In this world.
In this world är en spelfilm, men samtidigt uppbyggd på en dokumentär berättarstil. Vi får följa de två unga männen Jamals och Enayats färd längs den gamla sidenvägen genom Pakistan, Iran, Turkiet och in i Europa.
Filmen, som spelades in under en faktisk resa från flyktinglägret i Peshwar i Pakistan till London, hade från början inte något manus. Istället filmades Jamal och Enayat under denna sex månader långa färd och dialogen växte fram i den miljö och de situationer som Winterbottom försöker skildra och förstå. Således blir den mycket realistisk i sin stil.
Från filmens första minut, när en berättarröst förklarar villkoren och förhållandena för världens flyktingar, ackompanjerad av bilder från världens största flyktingläger, glömmer man att den egentligen är en spelfilm. Vi möts av en verklighet där flyktingar behandlas som boskap och där cynisk profitering på människors utsatthet utgör vardagen.
Jamals och Enyats flykt är inte på något sätt unik, utan utgör tragiskt nog verkligheten för över en miljon människor varje år. En allt för bort-glömd tragedi i det moderna västerländska samhället.
Marcel Zyskinds digitala foto lyckas på ett nästan magiskt sätt fånga realismen och den totala känsla av närvaro som präglar hela filmen.
Det går helt enkelt inte att värja sig för de händelser som kantar den långa färden från flyktinglägret i Pakistan och in i Europa
In this world är kanske årets viktigaste politiska film och en viktig tankeställare till alla de människor i väst som någon gång ifrågasatt flyktingars skäl och motiv. Filmen som har belönats med Guldbjörnen vid filmfestivalen i Berlin, är kanske ett tecken på att politiskt medveten film är på väg tillbaks igen.