Liksom tidningens ledarskribent och Klas Corbelius i sin krönika (Flamman 18/9) gladde jag mig över nejet i EMU-omröstningen den 14 september.
Jag är också enig med dem om att nejet skall tolkas som ett nej till det politiska och ekonomiska etablissemanget.
Det finns dock en hake i det resonemanget. Hur skall man förklara att några av Sveriges mest utpräglade nyliberaler som Lars Wohlin, Johan Norberg och Rune Andersson stod på nejsidan? Eller hur skall man förstå att den nyliberale ekonomen Martin Feldstein, känd som pådrivare för en totalprivatisering av USA: s socialförsäkringssystem, också hårt angripit EMU?

Enligt ett referat av Från riksdag och departement (nr 27 från 22 september) klev Lars Wohlin, före detta riksbankschef, upp på bordet och höll tal på Medborgare mot EMU:s valvaka och sa: ”Nu kan vi vrida politiken i borgerlig riktning. Nu måste vi starta en ny inriktning, en kamp för ett borgerligt Sverige, ett liberalt Sverige.” Jag tror han önsketänker, trots att Göran Perssons utspel om sänkt bolagsskatt inger oro.
Men enligt vallokalundersökningen berodde nejet nu i motsats till ja-et 1994 på att borgerliga väljare gick över till nej. Då är det inte alldeles orimligt att som Wohlin tolka nejet i borgerligt marknadsliberal riktning. Det faktum att många invandrare – även utomeuropeiska – röstade ja är också svårt att tolka som ett stöd för nyliberalismen.
Hur skall man då förklara denna oheliga (?) allians mellan vänstern och nyliberalerna? Jag tror där finns en klar logik! Nejröstarna till vänster ser EMU, som det ser ut idag. Nyliberalernas motstånd handlar däremot om vad de tror om det framtida EMU.

Ulla Hoffman har i sitt inlägg (Flamman 2/10) rätt i att demokratin var det viktigaste argumentet för dem som röstade nej, det framgår bland annat av ”Valu” – den av SVT och statsvetarna i Göteborg genomförda vallokalundersökningen. Ulla vill av detta dra slutsatsen: ”Därför måste Sverige nu med kraft motverka alla förslag i riktning mot ökad överstatlighet i förhandlingarna om en EU-konstitution. Jag är inte så säker på att man utan vidare kan tolka väljarnas vilja på det sättet.
Visserligen bekräftar Valu att det är v- (79procent) och mp-väljare (76procent) som är mest emot tanken på Europas Förenta Stater, men därnäst kommer ”övriga partier” – där högerextremisterna är störst – med 70 procent emot, sedan c-väljarna med 62 procent emot och kd-väljarna med 54 procent emot. ”Bara” 44 av s-väljarna är emot ett federalt Europa trots att s-ledningen och Göran Persson uttalat sig så kraftigt för. Den siffran ligger inte så långt ifrån 36 procent bland sympatisörerna till det utpräglat federalistiska folkpartiet. Det finns således inget tydligt samband mellan vänsterhögerskalan och inställningen till ett federalt Europa.

Om man skall skapa en finanspolitisk ”keynesiansk” motkraft till ECB och dess monetaristiska penningpolitik, så är det enda rimliga och logiska att detta görs på samma övernationella nivå. Då krävs en gemensam EMU-budget i klass med USA:s federala, ungefär en tiodubbling jämfört med idag. En sådan gemensam politik måste förankras i ett lagstiftande parlament och en gemensam regering, ansvariga i direkta val inför alla medborgare i EMU.
Gemensam valuta och ekonomisk integration i ett område så ojämlikt som Europa kommer att ställa stora krav på solidarisk omfördelning. Kostnaderna för att integrera Väst- och Östtyskland och svårigheterna att avveckla jordbrukspolitiken visar vad det handlar om. Särskilt i lågkonjunkturerna kommer kraven att öka på att inte bara penningpolitiken utan också finans- och skattepolitiken skall centraliseras så att pengar kan flyttas mellan olika delar av unionen.
Att vilja skapa en fungerande parlamentarisk demokrati på europanivån – eller än mer på global nivå – är enligt min mening en fullt legitim vänsterståndpunkt. Men man måste inse hur lång tid det kommer att ta. Liksom fungerande nationella demokratier måste en europeisk eller global demokrati byggas underifrån. Min huvudkritik mot EMU är att själva grundidén är elitistisk. Kapitalmakten skall lämnas orubbad. Makten över den ekonomiska politiken skall flyttas från regeringar och parlament till indirekt valda experter, som skyddade från insyn antas kunna handla långsiktigt och stå emot väljarnas förment kortsiktigt populistiska krav. Men på sikt leder EMU till minskad makt för väljare och förtroendevalda. Minskad makt leder till minskat ansvarstagande. Då får vi just den kortsiktiga ansvarslöshet som systemet skapades för att avvärja.
Jag röstade nej till svenskt medlemskap i EMU i första hand för att jag tror att nejet från Sverige påverkar mer i positiv riktning än om Bosse Ringholm får sitta med vid några fler sammanträdesbord. Den svenska vänstern bör efter ja-majoriteterna i folkomröstningarna i ansökarländerna erkänna att EU tagit ett rejält kliv i riktning mot det alleuropeiska samarbete vi efterlyste när vi röstade nej 1994. Det är dags att spola kravet på utträde ur EU och forma allianser med de vänsterkrafter som vill bygga om EU och EMU till en mer demokratisk, rättvis, öppen och solidarisk ordning.

Johan Lönnroth
Johan Lönnroth är ledamot av vänsterpartiets partistyrelse

FLAMMAN SVARAR LÖNNROTH

Johan Lönnroths tolkning av valresultatet har en tydlig brist: den kan inte skilja på borgerlig i meningen klassmässig och borgerlig i meningen sympatisk till något borgerligt parti.
Denna skillnad finns inom det borgerliga blocket: partier som folkpartiet och moderaterna har en högre andel klassmässiga borgare än centern och kristdemokraterna. De senare är bättre representerade i småstäder och glesbygd, bland småföretagare, bönder och lönearbetare. De orter där ja-andelen var högst var kommuner som Vellinge, Danderyd och Lidingö – inte i Gnosjö och Jönköping. Med tanke på det tydliga samband som funnits mellan inkomst och åsikt i EMU-frågan, är det rimligt att tro att de väljarna inom det borgerliga blocket inte är de klassmässigt borgerliga.
Det stämmer väl med mönstret i till exempel Frankrike, där en undersökning (se notis på utrikessidorna) visar att oron för EU:s utveckling kan vara stor bland borgerliga väljare och att det samtidigt finns en solklar klassdimension i åsikterna om EU: ju högre upp i samhället, desto fler är positiva till EU, ju längre ned, desto fler negativa. Det finns också en undersökning gjord på högerextrema Nationella Frontens väljare (se Nonna Mayer: Ces francais qui votent FN, Flammarion 1999) där man kan se en tydlig skillnad mellan partiets arbetarväljare, som är klart negativa till EU, och dess borgerliga väljare, som är positiva.

Nåväl, normativa slutsatser kan inte dras direkt ur fakta. Johan Lönnroth vill att vänstern i Sverige tar ställning för ökad överstatlighet eller det som kallas för ett socialt Europa. Frågan är vad som händer under tiden. När vänsterns blivit federalistisk har det inneburit att dess kritik mot borgerliga förslag försvagats – effekterna är tydliga både på PDS, PCF, IU, SF för att inte tala om Vänsterförbundet. EU:s politik som den ser ut idag är borgerlig och antidemokratisk. Och detta ogillas inte bara av lönarbetare som röstar åt vänster, utan även av dem som röstar på borgerliga partier. Om vi inte för kampen mot de konkreta försämringar som EU-politiken ger idag kommer andra, betydligt obehagligare krafter att ta över. I många länder har proteströsterna hamnat hos högerextrema partier.

Problemet är att den strategi Lönnroth och eurofederalisterna aviserar hoppar över en viktig sak: den omedelbara morgondagen. Tanken är att om vi släpper på vårt försvar för tillkämpade rättigheter i Sverige kan vi uppnå ett nytt Jerusalem i EU eller på global nivå. Men däremellan kommer fasta.