Oavsett politisk hemvist bekänner sig de flesta (kanske med undantag för en del miljöpartister) till denna sekulära religion. BNP är inte bara värdet på alla varor och tjänster som produceras utan har blivit alltings mått. Regeringen, börsens aktörer, riksbankens styrelse: alla tar de hänsyn till BNP-tillväxten när de fattar viktiga beslut.
Liksom romarna som studerade inälvorna hos kycklingar för att bestämma lämpliga tidpunkter för ett fälttåg inväntar vår politiska och ekonomiska elit med spänning varje månadsrapport från OECD.
En förklaring till detta är att nationalekonomerna mer eller mindre heligförklarat begreppet. En hög BNP är viktigare än en låg arbetslöshet hävdas det till exempel i en helt nyskriven svensk lärobok i nationalekonomi, som riktar sig till studenter på universitetens grundnivå (1).
Detta är ingen värdering utan en trivial sanning anser bokens författare.
BNP-begreppet framställs som helt okomplicerat: ”Vi kan konstatera att en rangordning utifrån BNP per capita i stora drag ger samma rangordning av världens länder som en världsresenär skulle göra utifrån sina upplevelser av levnadsstandard”.
BNP-tillväxten tillåts inte bara styra den politiska agendan utan framställs också av media, politiker och nationalekonomer som det yttersta kriteriet på om regeringens politik varit lyckad.
Ett av de främsta skälen till att den amerikanska ekonomin ses som en förebild beror till exempel på att EU:s BNP per capita bara är tre fjärdedelar av USA:s.
Ändå finns det goda skäl att ifrågasätta vad BNP egentligen betyder.
Produktiviteten per arbetad timme är nästan densamma i EU och USA. I Tyskland är den till exempel en procent högre än i USA, vilket inte hindrar att Tysklands BNP per capita är 25 procent lägre än den amerikanska.
En förklaring kan vara att BNP-tillväxten inte säger så mycket om ett lands välfärd eller om i vilket skick dess ekonomi befinner sig i, enligt en ny studie av den amerikanska ekonomiprofessorn Robert Gordon leder
BNP-begreppet i sig leder till att den amerikanska levnadsstandarden överskattas i förhållande till EU:s (2).
Amerikanerna tvingas lägga mer pengar på uppvärmning och luftkonditionering än man behöver i EU eftersom klimatet är mer extremt. De lägger ut mer pengar på fängelser och säkerhet (då kriminaliteten är högre), på vägar, bilar och bensin (då de lever mer utspritt än européerna och deras
kollektivtrafik är dålig.) Allt detta leder till högre BNP utan att öka välfärden.
Räknar man med dessa skillnader och det faktum att européerna har längre ledighet, är EU-medborgarnas levnadsstandard bara åtta procent efter amerikanarnas, menar Gordon.
Även om Gordons analys framstår som ganska rimlig innehåller den också en del godtyckligheter.
Av den extra ledighet som européerna har i förhållande till amerikanerna räknar Gordon bort två tredjedelar som han menar nog är ofrivillig. Den ska ha tvingats på folk av fackföreningar och myndigheter.
En märklig omständighet är också att länder som har en sämre
produktivitetsutveckling än USA kan uppvisa överskott i sin handel med omvärlden medan USA:s underskott förra året slog alla rekord med 435,2 miljarder dollar.
Det finns skäl att undra hur den amerikanska ekonomin kan vara effektiv samtidigt som landets export bara täcker 70 procent av dess import. I stället för att meditera över abstrakta begrepp som BNP kan man fundera på vad det innebär att det finns 360 000 industrirobotar i Japan, 200 000 i EU (varav 99 000 i Tyskland) men bara 97 000 i USA.

De som förvarar den amerikanska modellen hävdar att USA:s ekonomi länge hämmats av en allt för stark dollar. Det räcker med att dollarkursen sjunker för att den amerikanska ekonomin ska komma i balans resonerar de.
Även om det är riktigt så säger det inget om hur lång tid det kommer att ta för dess industri att åter bli konkurrenskraftig. Dollarkursen kan förändras varje sekund men att installera hundratusentals industrirobotar är en längre process. De amerikanska företagsekonomernas förening spår att det amerikanska underskottet i handeln med utlandet, trots en svagare dollar, kommer att öka till 511 miljarder dollar 2003 och 520 miljarder år 2004. En hög BNP till trots, finns det all anledning att vara försiktig med att framhålla USA som en ekonomisk förebild såvida man inte eftersträvar en massiv avindustrialisering.
Oavsett hur mycket man tror på den amerikanska ekonomins styrka finns det all anledning att fråga sig om man överhuvud taget kan göra några jämförelser mellan tillväxten i EU och USA utifrån officiella siffror. För ett par år sedan visade den franske forskaren Francis Lequiller (3) vilken djungel statistiken egentligen är.
Exempelvis räknar EU till skillnad från USA med den offentliga sektorn, vilket ger mindre tillväxt. Och amerikanarna tar med utgifter för mjukvara som en investering, vilket man inte gör i EU. Och så vidare.
”Det finns många sätt att mäta produktivitet. Amerikanarna har valt det mest fördelaktiga sättet, européerna det minst fördelaktiga”, skrev The Economist i sin analys av Lequillers rapport.
Att problem är välkända hindrar inte att fina tillväxtsiffror i USA även i fortsättningen kommer att användas som exempel på den amerikanska modellens överlägsenhet eller för att rättfärdiga en viss politik.

Källor
(1) Lars Fregert, Lars Jonung, Makroekonomi Teori, Politik & Institutioner,
Studentlitteratur 2003.
(2) Two Centuries of Economic Growth: Europe Chasing the American Frontier
(3) The new economy and the measurment of GNP growth INSEE working paper
G2001/01 February 2001