När Vänsterpartiet nämns i media är det sällan goda nyheter. Så även denna gång, då ännu en vänsterpartist uppmanas att lämna sina uppdrag, efter att ha misslyckats med att hålla gränsen mot antisemitism i kritiken av Israel.

Det är märkligt, för på pappret är kriget i Gaza en jättelik möjlighet för partiet, som långt innan 7 oktober varit tydliga i sitt fördömande av Israels ockupation och krigsbrott.

Enligt en undersökning från DN/Ipsos (9/11 2024) har de dessutom befolkningens sympatier: 43 procent av svenskarna har fått en mer negativ syn på Israel under krigets gång, och en klar majoritet – 63 procent – tycker att landet inte gör nog för att skydda civila.

Att vinna debatter i frågan är barnsligt enkelt, som när jag sprang varv runt Israelvännen Mats Fält i SVT:s studio några veckor efter krigets utbrott.

Ändå har frågan lett till Vänsterpartiets största kris på åratal. Det finns flera skäl till det.

För det första rymmer partiet hållningar som är svåra att förena, vilket ställdes på sin spets den 7 oktober.

Den klassiska antiimperialistiska synen är att den rika världen inte har rätt att ha synpunkter om de förtrycktas kamp. Därför kan till och med en antisemitisk terrorgrupp som Hamas vara en del av det legitima motståndet, eller åtminstone ursäktas – medan kritiker systematiskt misstänkliggörs.

Synen är svår att förena med en demokratiskt socialistisk position, som säger att civila aldrig får vara måltavlor.

Det är svårt att förstå hur det är tänkt att palestinierna ska hjälpas av att vänstern i Sverige gräver så djupa inre skyttegravar.

Utan att prövas av yttre omständigheter har dessa hållningar länge kunnat leva sida vid sida i partiet. Men den 7 oktober 2023 stod partiet ännu mer handfallet än den 24 februari 2022, när Ryssland invaderade Ukraina.

Många hoppades nog på en upprepning av Irakrörelsens massprotester. På den tiden upprättades snabbt forum med tydlig struktur, och öppna planeringsmöten där deltagarna kunde rösta fram representanter och paroller. Demonstrationerna blev breda, och genomslaget enormt. Alla var överens om att invasionen kunde fördömas utan att man behövde stötta diktatorn Saddam Hussein.

Men sedan dess har sociala medier trätt fram som den dominerande platsen för organisering. Där har några få skickliga individer och grupper snabbt byggt upp stora Instagramkonton och Facebookgrupper, som blivit en maktfaktor utan att utsättas för ansvarsutkrävande eller insyn.

Resultatet blev att den perifera, radikala linjen tog oproportionerligt stor plats. Kunniga aktivister tog sig snabbt till toppen för att putta demonstrationerna i radikal riktning, och har visat sig oförmögna eller rentav ovilliga att hantera antisemitism i de egna leden. Samtidigt som ledande vänsterpartister vittnar om att de inte vågar delta i rörelsen.

Nu ställer samma aktivister krav på att Vänsterpartiet ska inta mer radikala positioner – ”Rättvisa för alla” hotar med att avråda från att rösta på Vänsterpartiet, medan utbrytarpartiet Solidaritet anklagar sin tidigare partiledare Nooshi Dadgostar för att vara medskyldig till folkmord.

Det är svårt att förstå hur det är tänkt att palestinierna ska hjälpas av att vänstern i Sverige gräver så djupa inre skyttegravar. Den nytta Vänsterpartiet kan göra för palestinierna är att föra deras talan i FN och EU, och bidra med vård och fristad till människor på flykt, i samma anda som Norges vänsterregering.

Men det är endast möjligt om vänstersidan vinner nästa val. Och om partiet ska vara en del av en vinnande koalition kan det inte ha ledande representanter som sprider antisemitiska nidbilder. Om de antirasistiska skälen nu inte räcker till. Det borde egentligen inte vara några problem, med tanke på hur allvarliga Israels krigsbrott är – ändå verkar rutinerade politiker ha problem med det.

Men det här är även Vänsterpartiets misslyckande. Med ena foten i aktivismen och den andra i parlamenten, står man inte stadigt på någon sida. De aktivistiska impulserna var inte starka nog, så initiativet slarvades bort. Och omvänt finns bland de mer aktivistiskt lagda inte sällan en individualistisk ovilja att följa majoritetsbeslut. Resultatet är att man varken lyckas med det ena eller andra.

Nu gissar jag att många vänsterpartister längtar tills konflikten i partiet är över. Inte bara för att man vill att palestiniernas lidande äntligen ska ta slut – utan även det egna partiets.

Bianca Ingrosso och Lovisa Worge går längs röda mattan vid Grand Hotel. Det är Ellegala, och hela Sveriges kändiselit har samlats för att göra det man nu gör på galor i Vinterträdgården.

En reporter frågar om Bianca någon gång spenderat mer än 100 000 kronor på shopping under en dag. Hon skrattar och svarar att hon gjort det alldeles för många gånger – hur mycket vill hon inte avslöja. Hon skrattar åt sin svindyra, pyttelilla Chanelväska, tom eftersom den är för liten för att rymma något alls. Hennes kropp är gyllene brun, glänsande av ”bodyglow” från det egna hajpade märket Caia. Tänk att hon finns – i landet lagom, där arbetarkvinnornas liv blir kortare. Där deras kroppar inte orkar lika länge som höginkomsttagarnas.

Som feminister, socialister och politiska tänkare behöver vi bli bättre på att fokusera på det som faktiskt gör skillnad för arbetarklassens kroppar.

Kroppen har alltid varit en politisk symbol. Den har varit solbränd och tolkats som fattig, när arbetare inte hade råd att söka skydd från solen. Den har brunsprejats i december för att signalera ekonomisk möjlighet till jullov i Sydostasien. Den har rakats för att signalera renhet, lämnats orakad för att manifestera självständighet. Den har varit kurvig för att visa rikedom, svulten för att platsa i Paris modehus. Bara under min 33-åriga livstid har jag hunnit med att jaga stora bröst, små bröst, bortrakade ögonbryn, tjocka ögonbryn, kurvig kropp (men med markerad midja, förstås), pinnsmal kropp, skelett som syns, skelett som inte syns. Jag tillhör en hel generation döttrar som alla vuxit upp med arbetarmorsor som bantat. Nu heter det inte ”banta” längre. Det heter ”hälsosam livsstil”.

Och nu jagar nästa generation arbetardöttrar Bianca Ingrossos bodyglow och Lovisa Worges revbensmarkerade midja. Men dessa döttrar kommer att dö i förtid. Inte för att Bianca Ingrosso säljer dyra krämer – utan för att den samtida, liberala feminismen varit upptagen med att diskutera Bianca – och glömde politiken som utjämnar klasskillnadernas levnadsvillkor.

Vi jagar ideal som skapats av en samhällsklass som kan lägga en halvtid på sitt utseende: frisörer, nagelteknologer, hudterapeuter, spraytan-studior, ögonbrynsplockare. En hel industri lever på att vi lägger tid och pengar på självförverkligande. Det är inte bara ett intellektuellt eller estetiskt projekt, det är en dyr affär. I ett ultraliberalt samhälle, där också motståndet blivit individualiserat. Kritiken riktas mot de dumma brudarna. Det är den enskilda unga tjejen som spenderar studiebidraget på serum och solpuder. Det är den oansvariga influeraren som tjänar pengar på henne. Det är Bianca Ingrosso och Lovisa Worge. Det är du och jag.

I själva verket borde kritiken riktas mot den patriarkala kapitalismen – och politiken göra upp med effekterna av maktordningen. Inte med individerna som försöker leva i den.

Jag är så trött på att förhålla mig till min kropp. Att hata den, att öva på att vara stolt över den, att låtsas inte bry mig om den. Att betrakta den som politisk, att försöka övertala mig själv att den inte är det. Tänk om jag bara kunde gå genom livet och fokusera på att kämpa för jämställda löner i stället.

Allt en feminist gör kan inte vara feministiskt. Vi kommer att fortsätta vilja vara smala, släta och snygga – och det är nog bara att lära sig att leva med det. Men som feminister, socialister och politiska tänkare behöver vi bli bättre på att fokusera på det som faktiskt gör skillnad för arbetarklassens kroppar – och särskilt arbetarklassens döttrars. De behöver en politik som gör att de lever längre och lyckligare liv. Bättre arbetsmiljö. Höjda pensioner. Delad föräldraförsäkring. Frihet från pojkvänners våld. Högre lön. Höjda barnbidrag. Samhällsomdanande reformer som gör upp med de strukturer som skadar och förkortar deras liv. Och som gör att de kanske, kanske har tid att ta ett glas bubbel i en vinterträdgård ibland.