Al-aqsa Intifadan, det andra palestinska upproret, bröt ut den 28 september 2000. Dagen innan hade premiärminister Ariel Sharon, även känd som Beiruts slaktare, gjort ett provocerande besök på Tempelberget, islams tredje heligaste plats, där han satte sig på knä och bad till Gud att Israel skulle vinna kriget.
Sedan den andra intifadans utbrott har mer än 2 600 palestinier mördats och fler än tio gånger så många har fängslats under de tre år som gått. Fortfarande sitter omkring 6 000 palestinier i israeliska fängelser och 80 procent av dessa beräknas ha utsatts för tortyr (Israel är det enda land i världen med en lag som tillåter tortyr mot fångar).
Självmordsbombningarna har upprört världen – inte för att en del palestinier finner det sionistiska förtrycket så olidligt att de till och med spränger sig själva i tusentals bitar utan för den ociviliserade metod de använder sig av.
Även om Israel besvarar alla attacker med mord på civila (minst 85 procent av Intifadans offer tros vara det) så har det palestinska våldet spelat en avgörande roll i fredsavtalen. Faktum är att det var först när palestinierna började använda sig av väpnat motstånd som Israel överhuvudtaget hade någon anleding att träffa fredsavtal med palestinierna.
Men det var långt ifrån enbart Sharons provokation som ledde till att det palestinska motståndet fick sitt uttryck i ett andra uppror. De misslyckade förhandlingarna vid Camp David bara några månader innan fick många palestinier att inse att den pågående fredsprocessen inte ledde någonstans och att väpnad kamp mot ockupationen kanske ändå var det bästa man kunde ta sig till i den uppgivna situationen.
Det fredsförslag som lades fram vid Camp David påstås ofta ha varit ”generöst” från Ehud Baraks sida och anledningen till att Arafat inte skrev under skall ha berott på att han i själva verket inte vill ha fred. Bortsett från det underliga i hävdandet att Arafat själv vill bli förtryck så talar alla fakta mot Israels påstående om att palestinierna skulle ha erbjudits ett avtal för fred.
Visserligen så skulle en palestinsk stat upprättas, men de villkor som ställdes på den måste betraktas som allt annat än ”generösa”.
Förhandlingarna grundade sig på Oslo-avtalet där Arafat gick med på att Israel skulle utgöra 78 procent av landet medan Palestina skulle utgöra de resterande 22 procenten (hälften mot vad Fns delningsplan från 1948 ger palestinierna). Denna stora uppoffring som den palestinske motparten gjort genom att ratificera Oslo-avtalet 1993 räckte emellertid inte för Barak.
Bosättningar som utgjorde en tiondel av de palestinska 22 procenten ville han skulle förbli orörda och ytterligare en tiondel av det kvarvarande Palestina skulle kontrolleras av Israel i säkerhetssyfte. Vidare skulle Västbanken delas upp i tre enklaver med en nordlig, en central och en sydlig del. Samtidigt skulle det ockuperade Östra Jerusalem förbli annekterat och under israelisk kontroll.
I likhet med de andra fredsfördragen skulle inte Camp David löst två av de viktigaste frågorna för fred: rasismen mot palestinier i Israel samt situationen för de palestinska flyktingarna. Tvärtom deklarerade den israeliska premiärministern klart och tydligt att Israel inte bär ansvar för flyktingproblemet och att det således inte skulle finnas med i överenskommelsen.
Att Arafat avstod från att skriva under avtalet är knappast förvånande. Inte heller är det förvånande att Israel lägger all skuld för misslyckandet på honom. Yitzhak Shamir, som var Israels premiärminister när Madrid-förhandlingarna försiggick 1991, erkände efter sin avgång att han rest till Madrid i förbestämt syfte att inget fredsavtal skulle träffas och att Israel sedan officiellt skulle lägga all skuld för misslyckandet på Arafat. Denna metod använder man sig av än idag.
Den nu gällande ”färdplanen för fred” leder heller ingenstans. Det är ett skambud som går ut på att palestinierna skall ge upp ännu mer mark och inte heller löser den de fundamentala problemen såsom den oundvikliga flyktingfrågan. Därav har den ingen fred att erbjuda.
Paradoxalt nog är det mycket tack vare Intifadan som stödet för palestinierna världen över har ökat på senare tid. Fortfarande kan Israel i stor utsträckning urskulda sina krigsförbrytelser med att man måste försvara sig mot terrorism, men när den sionistiska statsterrorismen blir alltför hänsynslös fungerar inte ens detta argument, varför man måste ta till andra. Då påstås anti-semitism bli ett problem. Sionister säger sig finna latenta anti-semitiska budskap i alltifrån
nekrologer till TV-bilagor.
Anti-semitism är något som alltid måste tas på största allvar – inte minst genom andra världskrigets avskyvärda folkmord. Men när man söker ursäkta terror med påståendet om att den är judisk är det knappast bekämpning av anti-semitismen man sätter främst (om judar känner sig antastade ökar möjligheterna för att de skall invandra till Israel, vilket varmt välkomnas av den sionistiska idiologins anhängare).
Under invasionen våren 2001 lät Sharon förklara att den starka kritiken ”gjorde det tydligt varför Förintelsen blev möjlig” i Europa och på så sätt lyckades han framgångsrikt tysta de europeiska regerinscheferna. Detta är dock inget nytt fenomen. Vid första Intifadans utbrott kom det in ovanligt många palestinier till al-Awda sjukhusen med helt sönderknäckta armar och ben. Israel menade att man inte hade med saken att göra och hävdade, i vanlig ordning, att de europeiska ledarna måste göra någonting åt den växande anti-semitismen i Europa.
Emellertid lyckades en reporter filma hur skadorna på de sönderslagna palestinierna faktiskt kommit till. Man fick då se hur israeliska soldater sprang fram till stenkastande palestinier, tryckte ner dem mot marken och, med stenar i handen, började slå mot deras armar och ben.
Till viss del grundade sig detta i dåvarande försvarsminister Yitzhak Shamirs uppmaning till de israeliska soldaterna att: ”Krossa armar och ben på araberna!”. Fortfarande söker man försvara Israels övergrepp genom att tala man om en starkt utbredd anti-semitism i Europa medan terroristen Sharon mördar på ostört.
Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i Sao Paolo. Foto: Privat.
Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Axel Hochuli i São Paolo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.
– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.
Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.
Efter 15 år av radio- och poddpratande har jag mer erfarenhet av möten där jag är på andra sidan av den här märkliga parasociala relationen. Men nu har omständigheter fört mig till São Paulo, Brasilien och jag har fått chansen att prata tillbaka till en människa som haft en envägskommunikation med mig i flera år.
Bungacast som Alex Hochuli driver tillsammans med Englandsbaserade George Hoare – fram tills nyligen var Philip Cunliffe också en av programledarna – firade i juli sitt 500:e avsnitt. Inför mötet lyssnade jag på det allra första avsnittet, som hade sämre ljudkvalitet och fler svordomar än jag vant mig vid.
– Vi började utan en klar bild av vad det skulle bli. Delvis var vi nog bara inspirerade av boomen för vänsterpoddar som var då med Chapo Trap House och andra. Att starta podd verkade som den coola grejen att göra för tre millennial-killar i 30-årsåldern, säger Alex.
Problemet, insåg de snart, var att de inte är så roliga.
– Efter 16 avsnitt gjorde vi en nystart. Vi bestämde att det skulle vara mindre spontant riffande och fler uppstyrda analyser, samt intervjuer med gäster. Och vi började använda vår slogan – att vi är podden ”vid slutet av historiens slut”.
Nestor. Podden Bungacast har hämtat sitt namn av Silvio Berlusconis beryktade ”bunga bunga”-sexfester, eftersom de ser honom som pionjären för den mediepopulism som blivit typisk för vår tids politiker. Foto: Andrew Medichini/AP.
Från början hette den ”Aufhebunga bunga” – en ordvits som kombinerar det hegelianska begreppet aufhebung med Silvio Berlusconis ökända ”bunga bunga”-sexpartyn. De kallar den framlidne före detta italienske premiärministern, vars ansikte pryder Bungacasts logga, för poddens ”onda skyddshelgon”, för att han med sin populism och ”antipolitiker”-stil var pionjären för den sorts ledare som kommit att dominera vår tid.
Intervjuer med vänsterintellektuella som Adam Tooze, Todd McGowan, Eva Illouz, Anna Kornbluh, Quinn Slobodian och otaliga fler har gjort podden till en perfekt startpunkt för den som vill överblicka samtida politisk teori.
Vänstern och högern har perverterats så långt från vad de ursprungligen stod för att etiketterna är ett hinder för den som vill tala för majoriteter.
Utgångspunkten är marxistisk, men podden har en kritisk distans till aktivistvänstern. Även om tonen inte är raljerande eller performativt ”anti-woke”, så förekommer analyser med udden riktad mot hur identitetspolitik och antifascism tillämpas i samtida politik.
Alex Hochuli och hans kollegor medverkar i vänstertidningar som Jacobin och Damage men också i tidskrifter som Compact, American Affairs och Unherd – publikationer som blandar socialistisk kritik av nyliberalismen med konservativa utfall mot städernas liberala eliter. Hochuli menar att hans podd kompenserar för bristen på ”renhet” i delar av vänsterns ögon med ett gott intellektuellt rykte.
– Vi är inte nog stora för att folk ska gästa vår podd även om de ogillar oss. Men de som är misstänksamma mot vår politik kan åtminstone ha förtroende för att vi är seriösa. Vi läser deras böcker noggrant, vi är uppmärksamma på argumenten och försöker ställa riktiga frågor.
Jag möter Alex vid den 140 meter höga, S-formade skyskrapan ”Copan”. Den socialistiske arkitekten Oscar Niemeyers modernistiska mästerverk har sedan det invigdes 1966 varit São Paulos mest ikoniska landmärke. Niemeyers tanke med Copan var en ”stad i staden” – att samla bostäder, affärer och samhällsservice i ett enda komplex och skapa en autonom, urban infrastruktur tillgänglig för olika sociala klasser.
Hochuli pekar ut för mig hur parken utanför, som var en viktig del av Niemeyers ursprungliga plan, har sålts av till privata intressen. Nu står i stället en hög, ful bankbyggnad där och slickar Copans fasad. En plats för folket blev en plats för finanskapitalismen. Det är symboliskt för många av frågorna Bungacast är upptagna av: Modernitet och utveckling – Brasilien var vid Copans uppförande en av världens snabbast växande ekonomier – övergår i nyliberalism, stagnation och försvagad statskapacitet.
– Skuldkrisen under 1980-talet var på många sätt världens undergång för Brasilien och andra länder i syd. Det hade funnits en förväntan om att vid något tillfälle komma i kapp den rika världen. Hyperinflationen och politiken för att mota den som ledde till avindustrialisering gjorde att det inte längre gick att tro på det.
Alex Hochuli föddes i Brasilien, växte upp i Belgien och tillbringade ungdomsåren i London. Protesterna mot Irakkriget 2003 och antiglobaliseringsrörelsen sammanföll med hans sena tonår och i universitets- och politiksammanhang lärde han känna Hoare och Cunliffe. När Alex efter tolv år i England återvände till sitt födelseland startade han en WhatsApp-grupp där trion kunde fortsätta sitt samtal. Detta interna gnällande ledde så småningom till poddens födelse 2017.
– Jag, Phil och George förenades i gemensam övertygelse om ”historiens slut”. Arbetarklassens nederlag som politiskt subjekt vid kalla krigets slut hade lett till en känsla av att politik inte längre existerade.
Vi har tagit oss till Casa De Francisca, ett herrgårdshus från 1800-talet i São Paulos historiska centrum som gjorts om till restaurang och konsertlokal. Där äter vi varsin brasileirinho, ”liten brasilianare”, till lunch, vilket betyder ris, strimlat kött, böngryta och – tyvärr – matbanan. Alex berättar mellan tuggorna att den kanske mest positiva effekten av podden både professionellt och privat, är ett globalt kontaktnätverk.
– Jakten på gäster har lett till många nya vänskaper, men också ett enormt kartotek av experter som jag kan kontakta om jag behöver förstå något.
Med hjälp av detta nätverk kan avsnitten handla om i stort sett vad som helst: nigeriansk politik, konstvärlden, transhumanism, amerikanska campus-protester, drogkultur, Marine Le Pens fängelsedom, oligark-välde eller Sveriges och Finlands Natointräde. Men det finns ett sammanhållande kitt: att förstå det som sker mot bakgrund av att vi är vid slutskedet av historiens slut.
Sylta. I det gamla herrgårdshuset Casa De Francisca serveras ”små brasilianare” gjorda av kött, bönor och matbanan. Foto: Adobe stock.
– Att utveckla den teorin och se på världen genom den linsen har gett mig ett fokus i mitt läsande och skrivande som jag tidigare saknat. Det är en ryggrad att hänga upp saker på.
”Historiens slut” utropades av den amerikanska statsvetaren Francis Fukuyama efter Berlinmurens fall. Liberalismen hade segrat och politisk antagonism handlade nu bara om att framställa sig som den mest trovärdiga förvaltaren av ett system alla var överens om. Det skulle inte komma någon ny samhällsordning som bättre löste motsättningar än parlamentarisk demokrati och kapitalistiska sociala relationer.
Men utvecklingen som tog sin början vid finanskrisen 2008 och kulminerade 2016 med Brexitomröstningen och Donald Trumps valseger gjorde det svårt att tro på stabiliteten i Fukuyamas diagnos.
I land efter land började gamla statsbärande partier implodera till förmån för populister till höger och vänster. Det är det Bungacast menar med att vi nu befinner oss vid slutet av historiens slut. Ingen ny samhällsvision har tagit över, men den gamla avfärdas med allt större intensitet. 90-talets politiska apati har ersatts av ilska och misstro.
De flesta till vänster skulle hålla med om att vår tids kriser är omöjliga att lösa inom det liberalkapitalistiska systemet. Men argumenten för det är ofta att hävda att utvecklingen går mot fascism och ekologisk kollaps. Bungacast är avfärdande mot den typen av katastrofscenarion, men ändå menar de att lugnet under historiens slut inte kan fortgå. Varför?
– För att katastrofen redan har hänt. Och det finns fler än en. Först nederlaget för den internationella socialismen på 1930-talet, när världsrevolutionen krossades i en kniptångsmanöver mellan fascismen och stalinismens ”socialism i ett land”. Sedan katastrofen i slutet av 1900-talet då arbetarklassen som en sammanhängande politisk kraft blev besegrad i stort sett överallt.
Vi har ingen makt över politiken, inget sätt att kontrollera våra liv, vi är fragmenterade och isolerade.
– Men jag tror många vänsterpersoner var lite för bekväma i slutet på historien. De tänkte: ”Det här är väl okej – om vi bara kan utrota rasism och fördomar, för att slipa ned kanterna lite.” Man accepterade inte bara kapitalismen utan även dess nyliberala variant – att det inte ens finns något socialdemokratiskt hybridsystem. I stället blev ”social inkludering” tidens ledord. Problemet var exkludering – inte exploatering eller alienation. Att vi behöver inkludera de marginaliserade, de hemlösa, migranter här hos oss, och så människorna i det globala syd via bistånd och hjälporganisationer.
Därmed hamnade kritiken av det ekonomiska systemet som sådant i skymundan, menar Alex Hochuli.
– Det här kommer inte åt hur världsordningen i grunden ser ut. Marknadens dominans över allting. Behovet av att söka nya arenor för profit och varufiera fler och fler aspekter av människors liv. Eller faktumet att nationellt politiskt självbestämmande blev en omöjlighet, för att du måste tjäna världsmarknaden. Man måste få sin ekonomi att passa in i det här systemet, snarare än att bestämma själva hur den ska se ut, vad vi vill producera för vem och varför. Det var det historiens slut handlade om. Och sammanbrottet för det öppnar upp för nya möjligheter.
Alex Hochuli menar att den gamla ordningens fall hänger samman med att löftet om billig konsumtion dras undan. För det var tröstpriset. Det som skulle få oss att stå ut med historiens slut.
– Vi har ingen makt över politiken, inget sätt att kontrollera våra liv, vi är fragmenterade och isolerade. Men många av oss har i alla fall bekvämlighet och underhållning. Vi har strömningstjänster och mat till dörren. Men även det har visat sig vara en illusion. Och om det börjar försvinna, då återstår väldigt lite, då känns livet väldigt miserabelt. Jag tror det är vad många människor i Västeuropa upptäcker nu på ett abrupt sätt.
Den dystra situation vi befinner oss i, understryker han, är den liberala kapitalismens eget verk.
– Anledningen till att den här illusionen spricker är inte på grund av att externa aktörer kommer in och fuckar upp en bra grej. Det är inte på grund av dumma nationalistpopulister, det är inte kineserna eller islamisterna, utan det är en process av inre förfall inom liberalismen. En ekonomi baserad på tillgångsinflation, krediter och att produktionen ska ske någon annanstans där det är billigare kan inte pågå i all evighet.
Vi har promenerat till stadsdelen Republica och landat på – i brist på bättre ord – hipsterkaféet Brim. Kalla ytor i betong och kakel kontrasteras med en inomhusdjungel av stora monsteror i krukor och rankor på väggarna. Jag behöver både dubbel espresso och läsk för att hålla styrfart efter en sömnlös natt på ett iskallt São Paulo-hotellrum. Alex känner sig bekräftad av min upplevelse.
– Folk brukar hånskratta när jag berättar hur mycket man kan frysa under den brasilianska vintern. Mycket beror i och för sig på att inget är byggt för kyla här. Fönstren är så tunna att man i princip sover utomhus.
Jag undrar hur han ser på frågan som alla är upptagna av nu – Gaza.
– Det är så klart viktigt att säga ifrån om palestiniernas lidande. Jag är för att strypa västerländskt stöd till Israel som påtryckningsmedel för att stoppa brutaliseringen, massakrerna och den etniska rensningen.
Men han ser också skillnader mot 1900-talets solidaritetsrörelser.
– Vi borde inte låtsas som att det är en politisk fråga. Det är ett humanitärt krav. Aktivisterna säger inte: ”Det här är aktören jag stöttar och visionen jag ställer mig bakom.” Pratar de ens om en palestinsk stat? Nej, det är bara ”stoppa lidandet!” Och alternativet till det – att faktiskt stötta motståndet som det ser ut nu – är att stötta islamisterna. Situationen är tragisk i ordets rätta bemärkelse. Alla vill känna moralisk säkerhet i en sådan här situation – ”de är goda och de är onda” – men egentligen borde vi sträva efter moralisk klarhet. Och moralisk klarhet är att se att det inte finns en lösning för tillfället. Det finns ingen aktör vi kan backa i en politisk kamp.
Hur är Bungacasts förhållande till vänstern? Är ni en del av den på något vis?
– Du får säkert olika svar beroende på vem av oss du frågar. För mig var den vänsterpopulistiska vågen kring Jeremy Corbyns och Bernie Sanders första kampanjer ett kort ögonblick av hopp om en framtid för vänstern. Nu finns inte det och jag tror att det är bättre att gå vidare. En verkligt ny politik kommer vara emot både vänstern och högern. Den kommer inte att ske i deras namn. Vänstern och högern har perverterats så långt från vad de ursprungligen stod för att etiketterna är ett hinder för den som vill tala för majoriteter. Vänster betyder inte längre att vara en representant för arbetarklassen. För stora grupper människor är det till och med tvärtom, att vänster är att företräda eliten. Jag tror det är bättre att ha en politik som talar om viktigare saker än höger och vänster, som talar för demokrati, frihet, folklig suveränitet, autonomi, universalism och så vidare.
Alex Hochuli menar att om en rörelse fångar upp de värdena igen kan det i framtiden leda till en ny version av höger och vänster.
– Men det handlar i första läget om att överhuvudtaget skapa förutsättningarna för politik. Att inse att de gamla institutionerna för masspolitik och gräsrotsorganisation inte är kvar. Att klassbasen förändrats. Så glöm 1900-talet. Vi behöver en nystart.
Att slutet för historiens slut tar slut? Hur ser du på framtiden för Bungacast i så fall?
– Jag brukar skämta om att Bungacast är självupphävande. Om historien återvänder avslutar vi podden. Och kanske startar vi då en annan podcast som är mycket mer politisk. Nu är det mer ”det här är sättet att förstå världen”, men då kommer det bli ”vi vill det här!”
Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.
I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".
På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.
Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.
Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.
Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram.
Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer?
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Palestinier i Gaza bär på sällsynta nödförsändelser från World Food Program. Foto: Abdel Kareem Hana/AP.
Gång på gång har regeringspartierna krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra pågående folkmord. Men när det gäller Palestina vägrar man att ta ordet ”folkmord” i sin mun. Vad får det för konsekvenser?
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Israels agerande i Gaza uppfyller den juridiska definitionen av folkmord så som brottet definieras i FN:s folkmordskonvention. Det fastslår en resolution från International Association of Genocide Scholars (IAGS), som samlar världens ledande forskare inom fältet. Resolutionen ligger i linje med tidigare bedömningar från folkmordsforskare, FN-experter och människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.
Men trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) kommenterar uttalandet från IAGS med att ”folkmord är en juridisk term med ett tydligt definierat innehåll. […] Därför har svenska regeringar haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. Samma besked har tidigare givits av statsminister Ulf Kristersson (M).
Det finns två problem med regeringens linje. Det första problemet är att man enligt regeringens definition varken kan kalla Armeniska folkmordet eller Förintelsen för folkmord, eftersom 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott inte trädde i kraft förrän 1951. Folkmordet på det osmanska rikets kristna minoriteter må ha legat till grund för konceptet folkmord och Förintelsen må ha skapat den politiska viljan att genomdriva lagstiftning, men i båda fallen dömdes de skyldiga för andra brott.
Det andra problemet är att svenska regeringar inte alls har ”haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. De mest uppenbara exemplen är återigen det Armeniska folkmordet och Förintelsen, som ofta har beskrivits som folkmord av svenska politiker och myndigheter. Exempelvis karaktäriserades Förintelsen som ett folkmord under det toppmöte i Stockholm år 2000 som Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (S) tog initiativ till, och som ledde fram till bildandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA).
Trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza.
En ny granskning från Aktuellt i politiken (1/9) visar dessutom att representanter från M, KD, SD och L vid återkommande tillfällen har krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra andra påstådda folkmord, utan att invänta utslag i domstol. Vi kan ta tre exempel:
2021 krävde Moderaternas dåvarande utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark att den socialdemokratiska regeringen skulle verka för att EU skulle ”definiera” Kinas behandling av uigurerna i Xinjiang som ett folkmord (Skriftlig fråga 2020/21:1422) – som stöd för kravet nöjde sig Wallmark med att hänvisa till det ”breda stöd” som enligt honom fanns inom den amerikanska kongressen. Samma krav framfördes några månader senare av Kristdemokraternas Lars Adaktusson (Interpellation 2020/21:658).
Så sent som förra året krävde Sveriges vice statsminister Ebba Busch (KD) att den regering som hon själv ingick i skulle erkänna 1915 års folkmord på kristna minoriteter i Osmanska riket. Kravet har också framförts av en rad andra kristdemokrater, bland annat Robert Halef (Skriftlig fråga 2017/18:1418), liksom av Sverigedemokraterna genom Björn Söder (Motion 2020/21:96). Söder tillägger att ”Sverige bör gå i bräschen som ett föredöme för mänskliga rättigheter, även om det rent politiskt inte alltid är accepterat.”
I en annan sverigedemokratisk motion, som bland annat undertecknades av partiets utrikespolitiska talesperson Aron Emilsson, krävde man att Sverige skulle erkänna Holodomor, svälten som dödade flera miljoner människor i Ukraina 1932–33, som ett folkmord (Motion 2022/23:1748). Kravet har framförts flera gånger, senast av Erik Hellsborn (SD) förra året (Motion 2024/25:328). Som Hellsborn skriver orsakades nämligen svälten av politiska beslut.
Att regeringen eller regeringspartierna skulle ha några principer mot att använda ordet folkmord utan att ha en juridisk dom att luta sig emot stämmer alltså inte. Om de trots detta inte vill använda ordet för att beskriva Israels agerande i Gaza så behöver man söka någon annan och mer principlös förklaring. Exempelvis att man inte vill stöta sig med USA. Eller att man vill skydda Israel, ett land med vilket Sverige har nära ekonomiska och politiska band.
Den tidigare presidenten Cristina Fernandez de Kirchner
vinkar till sina anhängare från husarresten, 11 juni 2025. Foto: Luis Robayo/AFP/TT.
En kvinna på en balkong. En ifrågasatt dom utan bevis. Ett land i kris. I Argentina är en ny politisk martyr på väg att formas – den korruptionsdömda peronisten Cristina Kirchner.
Korsningen mellan San José och Humberto, i Constitución strax söder om Buenos Aires historiska centrum, har förvandlats till ett permanent protestläger. Folksamlingens storlek har skiftat mellan några hundra till flera tusen, beroende på nyhetsläget, men den har aldrig helt skingrats.
För den nyanlände finns en magnetisk fixpunkt, en osynlig mittpunkt för hela det politiska dramat: balkongen på tredje våningen i huset San José 1111. Däruppe – bakom slutna glasdörrar – bor möjligen, eller kanske inte, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon har vid upprepade tillfällen klivit ut för att hälsa sina anhängare, som Evita en gång gjorde från Casa Rosadas rosafärgade altan. Nu är dörrarna stängda. Men närvaron är lika stark för det.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
I värmländska Årjäng är friheten bilburen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.
Jag älskar den bilburna friheten kring värmländska Årjäng – men utsläppen växer för varje motorvarv. I stället för att fylla despoternas fickor borde vi investera i ett grönt Sverige.
När man svänger av E6:an vid Uddevalla in norrut på landsväg 172 öppnar sig en av Sveriges vackraste landsändar. Först rullar fälten fram som mjuka vågor, med en och annan ko som sorglöst idisslar i värmen. Och när skogen tätnar bryts den ständigt av med lockande badplatser. Vid Billingsfors pappersbruk måste man dock stänga av luftkonditioneringen för att undvika svavelstanken.
Efter länsgränsen till Värmland når man en höjd där den blåskimrande Västra Silen breder ut sig. Här ligger Årjängs kommun, mitt i E18-land. Gränsorten Töcksfors stoltserar med två jättelika handelscenter för att betjäna alla snålrika norrmän som gärna kör långt för att spara några kronor. De törstiga gör även en avstickare till Årjängs Systembolag. Kulturen är motorburen, och man hamnar ofta bakom en epatraktor, som dånar av sin säregna blandning av dansband, techno och metal.
Här har jag tillbringat ännu en sommar, och det går inte att undgå Sveriges beroende av fossil energi. Här kör man till jobbet, affären, krogen, bilträffen och folkracet. I skogen hörs skogsmaskiner, fyrhjulingar och timmerbilar. På fälten traktorer och lantbruksmaskiner.
Vi som lockas hit söker samma frihet. Möjligheten att försvinna på en slingrande landsväg eller in i skogen. Vad man dock inte ser genom vindrutan är att varje motorvarv kräver förbränning av diesel eller bensin. Denna har pumpats upp ur undergrunden, bearbetats i ett raffinaderi och skeppats till bensinstationen. Ändå är det bara 25–40 procent av bränslet som gör nytta i motorn, resten försvinner som spillvärme. En elbil använder 90 procent av energin.
Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna.
I Sverige är det här ett särskilt dyrt problem. Medan länder som USA, Norge och Storbritannien har egen produktion av fossila bränslen måste vi importera allt. Enligt MIT:s Observatorium för ekonomisk komplexitet importerade Sverige olja, gas och kol för 216 miljarder kronor 2023 – 11 procent av vår totala import. Trots Ulf Kristerssons vallöfte 2022 om ”ett helt fossilfritt energisystem” har kostnaderna för fossilimporterna skenat under hans tid vid makten. 2021, före Rysslands invasion av Ukraina, låg den på 134 miljarder.
Större konsumtion förklarar inte allt – ökade priser och en svag krona står för det mesta. Men det visar att den fyrhjulsdrivna friheten kring Årjäng är beroende av en marknad som kontrolleras av despoter. Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna. Under pristopparna var det rimligt att sänka skatten på bensin och diesel, men långsiktigt är det inte rimligt att Sverige skickar hundratals miljarder till auktoritära länder – och Norge! – för rätten att bränna deras olja, gas och kol.
Detta är ironin. Genom globala energimarknader skapar kapitalismen en känsla av frihet hos trafikanterna, samtidigt som fossildespoterna – och norrmännen! – har fått mer makt över oss. Inför Rysslands invasion av Ukraina ströp Putin gasleveranserna till EU, och skapade kaos genom att pressa upp energipriserna. Qatar har hotat att stoppa gasleveranser om EU går vidare med krav på miljöskydd och arbetsförhållanden. Och Trump har nu tvingat EU att öka vårt fossilberoende i ett nytt ”handelsavtal”.
I Årjäng blev Sverigedemokraterna största parti med 31 procent av rösterna. Deras riksdagsledamot Jessica Stegrud vill att Sverige skafördjupa beroendet genom att börja med gaskraft, något Sverige inte har haft tidigare.
I stället för att göda fossildespoterna – och norrmännen! – kan vi investera i vår egen framtid. Det brittiska klimatpolitiska rådet visar i en aktuell rapport hur elektrifieringen dämpar fossilberoendet, genom att investeringar i ett starkare elnät, förnybar energi, kollektivtrafik och laddinfrastruktur minskar behovet av olja, gas och kol. Redan från 2041 blir omställningen en nettobesparing som sedan växer för varje år.
I stället för att göra som Sverigedemokraterna vill och lägga vårt öde i Mohammed bin Salmans händer, borde vi alltså investera i vår egen ekonomi. Det borde oppositionen kunna göra till ett vallöfte.
Lars Trägårdh poserar framför sitt frilanskontor – där även Flamman har sin redaktion. Foto: Magnus Lejhall/TT.
Lars Trägårdh hoppas att hans kulturkanon ska ena landet. Samtidigt slår regeringen sönder kulturens infrastruktur, och använder den som vapen för att skapa polarisering. Det här är ingen kanon: det är en dödsruna.
I morgon är det äntligen dags.
Skådeplatsen Uppsala är väl vald, lärdomsstaden där både Carl von Linné och Erik Gustaf Geijer står staty, giganterna som avtäckt både naturens och samhällets hemligheter. Eller så slipper man näsvisa journalister som inte orkar med den kaosartade tågsträckan från Stockholm.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
”Säg mig, åh, säg mig” sjöng Carola häromveckan. Svaret tycks allt mer oklart. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Så skrivs slutligen det sista kapitlet för staden som nu tycks utom räddning. Beskedet om de slutgiltiga rivningarna liknar en nådastöt.
Drygt två veckor väntade man, tills massmedia, turister och hemvändare, som lockats upp för flytten av Kiruna kyrka, hade åkt hem. Ett spektakel som presenterades som en ”historisk händelse” och en ”folkfest”. Gruvbolaget, kommunen och turistnäringen hade gjort sitt yttersta för att gemensamt få maximalt medialt genomslag för spektaklet. Idag är det nog få som kan förneka att det var något annat än en ren maktuppvisning från gruvbolaget. För samtidigt som företaget bjöd på bröd och skådespel till Kirunaborna, slipade de på kniven – redo att med kirurgisk precision utdela det sista hugget mot samhället. De Kirunabor som lydigt köade för att få en gratis kaffe och en kycklingwrap påminner nu mest om lamm som ovetande fördes till slakt.
Dammet hade knappt lagt sig när gruvbolaget hastigt under torsdagen kallade till presskonferens. De kommande tio åren kommer ytterligare 2 700 bostäder att rivas, och 6 000 Kirunabor kommer att förlora sina hem. Ett måste för att säkra vår ”gemensamma framtid”, enligt bolaget.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.
Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.
Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.
Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Den högerextrema miljardären Peter Thiel är vd på Palantir, som förser Israel med militära AI-system. Foto: Jehad Alshrafi/AP, J. Scott Applewhite/AP.
Svenska fonder har miljardinnehav i bolag som kan vara medskyldiga till krigsbrott i Gaza. Men medan oljefonden i Norge svartlistar israeliska banker och bolag på löpande band menar jättefonden AP7 att den bästa grunden för förändring är fortsatt ägarskap.
”Men skönt att man själv undvikit Palantir sedan kriget för att de är ett hemskt företag.”
På Reddits svenska finansmarknadsforum ”ISKbets” reagerar flera investerare snopet på Ekots avslöjande om att statliga sjunde AP-fonden, som förvaltar sex miljoner svenskars pensionspengar, har miljarder i kritiserade bolag som misstänks för delaktighet i Israels krigs- och människorättsbrott i Gaza.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.