I Uganda och västra Konto har hundratals människor insjuknat i ett av de största utbrotten någonsin av ebola. Samtidigt har det internationella biståndsflödet minskat. Flamman möter läkarna som förbereder sig på det värsta.
Dörren står vidöppen till den lilla privata vårdmottagningen Zoe Clinic, som ligger i utkanten av Ugandas huvudstad Kampala.
Det är sen helgeftermiddag och den lokala baren i närheten spelar reggae på högsta volym. Samtidigt har läkaren Robert Kiseka fortfarande många timmar kvar innan hans arbetspass är slut. För honom är det dock inte baren som lockar. Han längtar hem till sin familj.
– Hon heter Bliss, säger han och sträcker fram mobiltelefonen över skrivbordet.
På skärmen syns en liten flicka med ljusrosa kläder som ler mot kameran.
– Hon är snart tre månader, tiden går så fort.
Medan rapporter om nya ebolafall kommer från huvudstaden, som ligger knappt 40 minuter bort, försöker Robert hitta en balans mellan rollen som nybliven pappa och att vara den som står längst fram i ledet om viruset når hans närområde.
– I går bekräftades tre nya fall i Kampala. Det är klart att man är orolig, ebola är inget man skämtar bort.
Robert kastar en blick mot en affisch som sitter uppklistrad på dörren, som varnar för den smittsamma blödarfebern och uppmanar till försiktighet. Hittills har 138 personer avlidit i utbrottet, som uppges vara det värsta sedan utbrottet i Kongo 2018. Viruset har en dödlighet på mellan 25 och 50 procent, och inget godkänt vaccin eller behandling finns för den variant som sprids just nu.
Robert reser sig från skrivbordet och öppnar ett skåp i andra änden av undersökningsrummet. På den översta hyllan ligger ett par plasthandskar intill en tunn hög med munskydd. På den nedersta syns en halvfull flaska handsprit.
– Jag planerar att köpa skyddskläder, men det har blivit så dyrt även med det mest grundläggande. Det brukade finnas gott om handskar, munskydd och desinfektionsmedel, nu är det svårare att få tag i, säger han.
Efter en stund kommer en ung man in till kliniken. Han berättar att han har svår huvudvärk och illamående, men inga kräkningar. Robert vill undersöka honom. Han ställer fram en blå plaststol och plockar fram blodtrycksmätare och termometer.
– Det svåra med att upptäcka ebola är att de första symtomen liknar så många andra infektioner, som malaria till exempel, säger han medan han fäster manschetten runt mannens arm.
Ebolautbrottet 2026
WHO har utlyst ett internationellt hälsonödläge med anledning av ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa och Uganda. Den ebolavariant som just nu sprids tillhör Bundibugyo-stammen. Ännu finns inget godkänt vaccin eller behandling och dödligheten vid tidigare utbrott har legat på ungefär 30–50 procent.
Ebola är en form av blödarfeber som sprids genom direktkontakt med kroppsvätskor från en sjuk eller avliden person. Tidig upptäckt, isolering och skyddsutrustning är avgörande för att begränsa spridningen.
USAID har under lång tid varit en av de största internationella finansiärerna av hälsoinsatser i Uganda, bland annat genom stöd till lokala organisationer och utbildning av vårdpersonal.
Värdena ligger bra, och mannen skickas hem med paracetamol och rekommenderas att vila.
– Om patienten inte har besökt Kongo i närtid, misstänker jag inte ebola i första hand, även om det så klart finns där i bakhuvudet, säger Robert.
Trots de stora riskerna och de få resurserna finns inga planer på att stänga kliniken. På knappt 15 kvadratmeter och utan rinnande vatten fortsätter han att dagligen ta emot patienter med allt från benbrott och infektioner till feber.
– Jag kan inte neka någon att komma in. När jag väl upptäcker att personen eventuellt kan bära på ebola är det redan för sent, säger han och fortsätter:
– Det är ju ofta hit lokalbefolkningen söker sig allra först, oavsett symptom.
Ibland behandlas de här, men vid mer komplicerade fall skickar jag dem till ett större sjukhus.
När ambulanser är otillgängliga eller för dyra hamnar ansvaret att transportera sjuka personer på billigare transportalternativ. I Uganda använder lokalbefolkningen ofta motorcykeltaxi för att snabbt kunna ta sig mellan olika platser i städerna. Förarna utgör en viktig del i det informella sjukvårdssystemet, även om det inte är deras primära uppgift att transportera patienter.
I skuggan några meter från kliniken står flera parkerade. Förarna sitter på sadlarna, scrollar på sina mobiltelefoner och inväntar nästa körning. En av dem heter Nicholas Muyumba.
Han arbetar i snitt 13 timmar per dag, sju dagar i veckan. Ibland träffar han personer som behöver hjälp att ta sig till sjukhus.
– Om någon ringer mig mitt i natten och ber mig köra så gör jag det. Men oftast jobbar jag från klockan sju på morgonen till klockan åtta på kvällen. Det finns inga lediga dagar, berättar han.
Nicholas bor i närheten av Roberts klinik men kör över hela storstadsområdet. Han håller inte räkningen på hur många passagerare han skjutsar under en dag – utan skyddsutrustning.
– Vi hör om ebola, men det är inget vi pratar om eller tänker särskilt mycket på. Jag har inte råd att lägga pengarna jag tjänar på munskydd, jag måste försörja familjen, säger han.
I framtiden finns drömmen om ett jobb där han kan styra mer över sin egen arbetssituation. Samtidigt är han stolt över att få möjligheten att hjälpa människor även vid sjukdomsfall, men önskar bättre stöttning med tanke på den rådande situationen.
– Varken jag eller någon förare jag känner har fått någon information om smittspridningen. Vi får höra allt via nyheterna, men det tittar vi ju inte så ofta på eftersom vi mest är ute på vägarna, berättar Nicholas.
På frågan om han överväger att sluta köra om ebolan ökar, är svaret tydligt:
– Nej, det kan jag inte. Det är inte lätt, men om du inte jobbar så äter du inte.
Under flera decennier har internationellt bistånd, HIV-program och NGO-finansierade utbildningsinsatser blivit en central del av Ugandas vårdsystem. Men på senare år har stödet från stora biståndsorgan förändrats eller försvunnit, när västerländska regeringar – bland annat Sverige – dragit in på biståndet.
Det drabbar de som står längst ned i vårdkedjan svårt. Inte minst amerikanska USAID:s omfattande nedskärningar under 2025 har fått konsekvenser för mindre, lokala vårdaktörer som Robert.
– Tidigare har jag fått delta vid olika utbildningar om hur man kan begränsa spridning av olika virussjukdomar för oss som jobbar närmast lokalbefolkningen, men det har slutat komma sådana inbjudningar. Man känner sig bortglömd i den här situationen, säger han.
En av de hälsoorganisationer som kliniken tidigare fick stöd av är Mildmay, som har omfattande verksamhet i Uganda. Förutom att erbjuda kostnadsfri vård till personer med HIV har de även arbetat med informationskampanjer, utbildning av lokal vårdpersonal och uppföljning av patienter ute i lokalsamhällena i samband med olika sjukdomsutbrott.
Men för att finansiera satsningarna har Mildmay varit starkt beroende av stöd från just USAID.
I samband med nedskärningarna i fjol slog organisationen larm om situationen i Uganda och beskrev hur det uteblivna stödet riskerar att påverka arbetet med bland annat hälsoprogram och informationsinsatser ute i lokalsamhällena. Liknande signaler kommer även från de mest centrala delarna av det ugandiska vårdsystemet.
Mubende Regional Referral Hospital, som ligger 15 mil väst om Kampala, stod för några år sedan i centrum av ett av Ugandas största ebolautbrott där flera i personalstyrkan dog.
Batiibwe E. Paul är chefsläkare vid sjukhuset, och beskriver hur rutinerna har utvecklats sedan dess, med stora utbildningssatsningar för personalen. Kunskapsmässigt bedömer han att vårdpersonalen står redo att hantera ett nytt utbrott – men resurserna räcker inte.
Jag kan inte neka någon att komma in. När jag väl upptäcker att personen eventuellt kan bära på ebola är det redan försent.
– De här nedskärningarna som sker just nu har blivit en tuff läxa för oss. Vi har inte tillräckligt med utrustning och labbkapaciteten är begränsad, säger han och konstaterar att det rådande biståndsläget blottlagt stora sårbarheter i Ugandas samhällssystem.
– Vi borde ha varit beredda på det här, men det här är vad som händer om man litar för mycket på hjälp utifrån.
WHO bekräftar att neddragningarna påverkar smittspårning, laboratoriekapacitet och beredskap i regionen. I ett offentligt uttalande från april 2025 kommenterade Världshälsoorganisationens generaldirektör, Tedros Adhanom Ghebreyesus, den rådande situationen. Han belyste de utmaningar låg- och medelinkomstländer står inför när allt fler bistånd dras in.
Samtidigt belyste han vikten av att fler länder långsiktigt bygger upp självständiga system.
– Även om nedskärningarna kommer som en chock, driver de också på en snabbare övergång från biståndsberoende till en mer långsiktigt hållbar finansiering med egna nationella resurser, sade Tedros Adhanom Ghebreyesus.
Samtidigt som USAID:s neddragningar dominerat debatten har även det svenska biståndsflödet till Uganda minskat stadigt, enligt siffror från Openaid. Från 2020 föll den totala biståndsvolymen från drygt 706 miljoner kronor till knappt 380 miljoner kronor år 2025, vilket motsvarar en minskning på ungefär 46 procent.
Även om siffrorna inte visar förändringar på sektornivå, sker nedgången samtidigt som lokal vårdpersonal i landet tillsammans med WHO flaggar för bristande beredskap vid sjukdomsutbrott.
Kombinationen av minskat externt stöd till mindre kliniker och skenande läkemedelspriser gör att utbildningarna minskar, samtidigt som läkare som Robert står med begränsade resurser mitt i en potentiell samhällskris.
När mörkret har fallit står dörren till Zoe Clinic fortfarande öppen. Om en patient med hög feber kliver in strax före stängning kommer Robert att göra samma sak som alltid, säger han: försöka hjälpa till med de resurser han har.
– Man kan inte bara stänga dörren för människor.
