– Ursäkta-finns-det-någon-av-er-som-har-en-krona-över-till-mat-och-natthärbärge-åt-en-hemlös.
Mekaniskt upprepat likt McDonalds-personalens ”smaklig måltid” eller pressbyråbiträdenas ”något annat?”.
– Har du lite småpengar?
Det har man förstås aldrig. I bästa fall kostar man på sig en skakning på huvudet eller ett vänligt nej. Oftast kniper man bara käft och tittar på något annat.
Nu har jag iallafall vant mig vid tiggare. Det var inte många år sedan tiggare var en lika ovanlig syn i Sverige, som EU-flaggor eller nazister. Tiggarna dök upp i samband med nittiotalskrisen. Socialbidragen skars ner och mentalsjukhusen slogs igen.
Ska man ge pengar till tiggare? Ekonomiskt gör det varken till eller från – för mig eller för honom. Men man måste väl ha någon slags princip. Annars kan man ju lika bra ge bort allt man äger. Att inte ge någonting till tiggare är en enkel lösning på sitt sätt. Och den lösningen går att motivera politiskt. Enligt gammal folklig moral, arbetarmoral om man så vill, ska man inte tigga, inte gå till prostituerade och inte supa på arbetsdagar.
Gränsdragningen mellan arbetare och trasproletärer har inte alltid varit självklar, men den skärptes när arbetarrörelsen växte fram och arbetarna erhöll såväl klassmedvetande som stolthet och människovärde. Det är inte förrän nu den gränsen börjar suddas ut igen. Det egentliga trasproletariatet är mycket litet. Men gränsskikten är omfattande. Själv har jag lämnat gränsskikten för många år sedan, men de finns säkert kvar, minst lika stora idag. Jag gick ut gymnasiet i slutet av nittiotalet. Då var det fortfarande nittiotalskris. Vi visste att vi inte skulle få några jobb när vi gick ut skolan. Gymnasiet var inte ett lärosäte, utan en förvaringsplats för överflödig arbetskraft.
Om inte en hel, så åtminstone en halv generation mellanskiktsslynglar gick mot förfall och undergång. Vi gav fan i själva skolan, eftersom vi ändå skulle bli arbetslösa. Vi började supa, röka knark, eller förfalska sedlar. Själva förfallet blev till en livsstil. Klart att vi sympatiserade med trasproletariatet, vi skulle ju bli en del av det. Vi försvarade om än inte våra nuvarande intressen så våra framtida intressen, för att travestera Manifestet.

En del försökte göra politik av det. Jag och min kamrat Värnet, till exempel, var redan då experter på ideologiska kullerbyttor. Trasproletariatet var arbetarklassens närmaste bundsförvant, kom vi fram till. Om inte till och med folkets mest medvetna förtrupp…
Politiskt var vi inspirerade av brittiska Classwar, den numera avsomnade brittiska tidningen som hyllade trasproletariatet och föredrog politiskt våld framför politiska teorier. Deras svenska avstickare Folkmakt (också nedlagd), var aldrig riktigt lika tuffa. Men de gjorde en rolig t-shirt med texten ”Nackskott är billigare än fallskärmsavtal”.
Romantiseringen av trasproletariatet är förstås uttryck för ett borgerligt folkförakt. Supandet, knarkandet, horeriet och eländet som håller tusentals människor nere i förnedring, lyfts upp på piedestal och görs till något hedervärt. Det var förståeligt, men förkastligt.
Men efter ett tag växer man upp (om man har tur). Man skaffar jobb, skaffar lägenhet, betalar av alla gamla skulder och minns med skamsen stolthet hur det var att vara ung och rebell. Mot frasradikalism och allmän vänsteroppurtunism finns inget så bra botemedel som hårt arbete. (Pröva själva!). Man fortsätter att se ner på trasproletärerna. Det är svårt att inte tycka att de också kan klippa sig och skaffa ett jobb. Men den typen av förakt, är nog ändå bättre än det romantiserade föraktet. Välgörenhet får aldrig bli en lösning. Nu görs det reklam för både Cancerfonden och Hjärnfonden. I stora annonser vill man att vi ska ge pengar, eftersom forskningen har så dåliga statliga anslag nuförtiden. Cancerfondsreklamen är fyndig och menar att det svenska folket är betydligt generösare än den svenska staten när det gäller att ge pengar till cancerforskningen.
Men tanken verkar inte vara att förmå staten att satsa mer på cancerforskning, utan att få medborgarna att skänka bort mer av sina privata pengar. Cancerforskning ska, liksom sjukvård, äldreomsorg och skolor, bekostas med skattepengar och inte av allmosor. Här är det inte svårt att ta politisk ställning och principiellt vägra att ge pengar.
Men det är förstås mycket enklare att inte ge pengar till ett anonymt postgirokonto än att inte ge det till en hemlös man med trasig skjorta, som står mitt framför en.