WTO:s toppmöte i Cancún inleddes med en tragedi – även om det till en början knappast märktes alls inne i de luftkonditionerade konferenslokalerna, i den luxuösa hotellzon där förhandlingarna hölls.
Lee blev 56 år. Han var småbonde från Sydkorea och kunde inte mycket engelska. Han bar på en skylt under hela sin vistelse i Cancún: ”WTO kills farmers”, stod det på den. ”WTO mördar bönder”. Jag visste inte att hans övertygelse var så stark.
När Lee klättrade upp på kravallstaketet och stack en kniv i sitt bröst demonstrerade han tillsammans med 10.000 småbönder och indianer – de flesta från Mexiko och världens fattiga länder. Deras budskap var tydligt: WTO:s handelsavtal har inte hjälpt dem, och de tror inte att det kommer göra det i framtiden heller.
Eftersom Lee inte kunde engelska gav han mig en artikel. Där berättar han om sin kamp mot WTO. Tidigare i år hungerstrejkade Lee utanför WTO:s högkvarter i Geneve. En gång var han ordförande i en koreansk bondeorganisation: ”Men jag har misslyckats, precis som så många andra bondeledare”, förklarar Lee.
Misslyckandet ligger i att inte ha kunnat påverka WTO och det jordbruksavtal som råder världen över – som talar frihandelns språk, men som de facto innebär att världens rika länder genom allehanda subventioner och exportkrediter kanaliserar hisnande summor till storjordbruk och livsmedelsjättar, samtidigt som världen i övrigt förmodas öppna sig för exportjordbrukets välsignelser.
”Sen dess har vi aldrig fått betalt för vad det kostar oss att producera”, berättar Lee. ”Ibland har priserna sjunkit fyrfaldigt. Hur skulle du känna om din lön plötsligt halverades, utan att du kan förstå varför?”
Lee försökte förstå. Han reste runt i hela världen och träffade andra småbönder. Han såg att de var drabbade på samma sätt som han, att miljontals människor tvingas lämna sina hem i from förhoppning om att kåkstäder och townships skall erbjuda en bättre framtid. Att hela samhällen och kulturer bokstavligen dukar under.
Till slut, i mars i år, begav han sig till WTO:s högkvarter.
”Här i Geneve, framför WTO:s portar, drar jag mina slutsatser. Jag skriker ut de ord som växt inom mig så länge: För vilka är det egentligen ni förhandlar? För världens människor eller för er själva? Sluta upp med er falska logik och era diplomatiska lögner. Håll WTO borta från allt vad jordbruk heter.”
Lee skulle möta WTO än gång till. Men denna gång kom han aldrig fram till portarna. Han tog sitt liv där småböndernas demonstration stoppades, vid stängslen och kravallpolisen, fyra kilometer från konferenslokalerna. Jag vet inte om Lee har rätt. Kanske är det bäst för världen om dess miljarder småbönder försvinner för gott. Kanske är en framtid av massproducerad mat som skickas kors och tvärs över jordklotet det bästa som kan hända. Handel vinner vi ju alla på, heter det. Men en sak kan man i alla fall tycka är rimligt – att dom som skall försvinna skall få göra sin stämma hörd. WTO:s sammanbrott i Cancún handlade inte bara om en konflikt mellan nord och syd, utan också mellan världens befolkningar och ett system som inte förmår lyssna. Och frågan är om inte budskapet om Lees död till slut ändå sipprade in i konferensrummen, och tillsammans med de nya sydalliansernas styrka, EU:s och USA:s ignorans, sakta men säkert gnagde sönder de sista unsen av legitimitet för WTO-förhandlingarna.