Sedan slutet av militärdiktaturen har många återvänt från exilen till ett förändrat Chile.

Tita Parra, en av de artister som uppträdde den 11 september i Stockholm, är dotter till Isabel Parra, i sin tur dotter till den legendariska Violeta Parra. Hon sjunger chilenska visor med tydliga influenser från anglosaxisk popmusik.
– Den 11 september 1973 var en mycket speciell dag, en fruktansvärd och jobbig dag. Det var dagen när allt som var bra i Chile tog slut.
Tita Parra hade precis börjat på universitetet när kuppen kom.

Efter den 11 september gömde hon sig i olika hus under ett års tid, innan hon slutligen fattade beslutet att gå i exil. Vid det laget fanns alla släktingar, vänner och lärare antingen i exil eller fängelse.
– Det gick en skarp gräns mellan Chile före kuppen och efter. Före var det ett spännande och roligt ställe att vara på. Ett land där de unga och arbetarna deltog i att bygga ett nytt samhälle. På fabriken, på gatan, i skolan: det var en intellektuellt stimulerande tid. Vi var ansvariga för det vi byggde upp. Efter kom en period av terror och skräck – en period som inte tog slut Tita Parra menar att många ur den äldre generationen försökt glömma tiden med juntan, och att den yngre generationen inte fått lära sig vad som egentligen hände. En diktatur sätter mycket djupa spår hos ett folk. Och det är fler än de härskande som befläckas av diktaturens deformering.
– De väpnade styrkorna i Chile drar till sig unga, fattiga killar som inte har några andra försörjningsmöjligheter. Och militären är fruktansvärt våldsam – de tränas för krig.
Under kuppen gav man mycket makt åt denna apparat, och på sätt och vis gavs även en typ av makt till dessa fattiga, som inte hade någon mental förberedelse eller någon utbildning. När kuppen kom föreföll de lyckliga! De fick uttrycka sig med det de kunde: våld.
– Man kan inte förstå fascismen utan att gå in på psyket hos människor.

Tita Parra talar om ett nationellt trauma, som både förhindrar en demokratisering av Chile, och att konflikterna från kuppen skall gå över. Det finns fortfarande människor som menar att det Pinochet gjorde var bra för Chile.
Kommer detta trauma att gå över?
– Nej, det finns ingen sådan möjlighet, därför att det finns saker som gått evigt förlorade. Ta bara Victor Jara: honom kommer vi aldrig att få tillbaka.
Det kan aldrig gå över, men det måste bearbetas. Man borde göra en djupstudie över hur politiken och människors psyke förändrats av åren under Pinochet.
Chile lever fortfarande i skuggan av diktaturen, men uppgörelsen måste komma förr eller senare.