Ungdomen är någonting mytologiserat i det allmänna medvetandet. Ungdomen anses nästan alltid vara på glid mot det farliga, eller åtminstone det okända.
Ungdomar klär sig konstigt och deras språk är obegripligt. Förmodligen beror mytologiseringen på enkla socialpsykologiska fakta. Äldre generationer kan omöjligen hålla sig à jour med den senaste musiken, de nyaste kulturuttrycken eller de idéer som präglar den nya generationen. Därför dyker mytologin upp. Ungdomen antas automatiskt ha något revolutionerande att komma med – om det är dåligt eller bra är sekundärt.
Några av de senaste årens mest ihärdiga mytbildningar kring ungdomar är att de inte är intresserade av politik. Den myten var särdeles välfungerande ända till dagen efter Göteborgsdemonstrationena, då man genast började tala om tonårs-uppror istället.
I veckan avkläddes en annan myt av samma kaliber: idén om att de unga, som i mytologin reser över hela världen, föredrar timanställningar framför arbetsrätt och djärvt kastar sig in i nya projekt, skulle älska EMU. De gjorde de inte: 56 procent av unga mellan 18 och 29, mest i alla ålderskategorier, sade nej i den senaste Gallupundersökningen.
Det är inte konstigt. Om vi tittar på De kallar oss unga, Ungdomsstyrelsens Attityd- och värderingsstudie 2003 finner vi några tydliga linjer. Stödet för människors lika värde, välfärdspolitik och jämn fördelning är starkt. Unga anser det viktigare med jämn könsfördelning på arbetsplatsen.
Ökat eller bibehållet anslag till u-hjälp har större stöd hos unga än vuxna, liksom generös flyktingpolitik. Andra undersökningar har helt logiskt visat att sympatin för partier som företräder en sådan politik. Vänsterpartiet har sin starkaste förankring i åldersgruppen gymnasie- och högstadieungdomar. Det visade sig alltså att många av de små slynglarna inte bara hade en djupt rotad känsla för global rättvisa, utan att denna rättvisekänsla också gällde Sverige och att de inte fann någon motsättning mellan de två. Därmed borde nästa myt vara knäckt – idén att EMU-motståndet beror på ointresse för omvärlden och inskränkthet. Det är precis tvärtom.
Låt oss, för att vända på det, föreställa oss värderingarna hos den starkaste gruppen för EMU.
Det är en av de minst utforskade grupperna i samhället, en grupp som sätter många av normerna i samhället och därför helst verkar utan att synas. Vi talar om män i åldersgruppen 50–64 år med inkomster över 33 000 kronor per månad. Tror ni att de är någon starkt representerad grupp i solidaritetsprojekt eller utanför EMU-kampanjveckorna känner något för starkare arbetsrätt för tredje världens arbetare?
Vi får vänta på någon definitiv slutsats i den frågan. Klar är dock en viktig sak. Den generation som gubbarna i Svenskt näringsliv försökt uppfostra med alla sina fyrfärgsbroschyrer är förlorad.
