SPORT Idrott är, liksom livet, ett centimeternas spel. Framför ditt ansikte ligger den absolut första delen av din resa, vart du än ska. Om du inte lyckas ta dessa första centimeter så kommer du ingenstans. Oavsett om det tilltänkta målet låg en mil eller två meter bort. Det är ett svårt spel. Livet, som idrotten, förutsätter kamp.
Kamp om de nästa fem centimeterna. Det är den som är mest villig att dö för den där sista centimetern som vinner. Resultatet blir, i idrott såväl som i livet, att man ofta förlorar. Ännu oftare är resultatet oklart. Det lämnar öppet för analys, frågor eller tvivel. Situationen förutsätter olika saker. Segern är villkorad, förlusten icke definitiv.

Dock: sällsynta ögonblick innebär vare sig att kampen har förlorats, eller att utgången är oviss. Sällsynta ögonblick har man bara vunnit. Inga om, inga men. Bara, bara vunnit.
Vad vi fått uppleva inom svensk friidrott de senaste dagarna är ett utmärkt exempel på just det. 1 772 centimeter, 7 001 poäng och lite till. Omöjligt är att ens harkla sig om att det kanske blir så att sjukamp och tresteg tappar status om våra stjärnor blir alltför dominanta.
Antyda att man ens undrar hur det kommer bli för den där 20-åringen från Växjö när den spikraka utvecklingskurvan bryts vore ogörligt. Det enda som finns att säga om de svenska friidrottsgulden är därför just förbehållslöst beröm. Det enda läge som existerar är att stämma in i glädjekören. Bara, bara vunnit.

Många gånger har det kommit annat från undertecknad – ja, Umeå har vunnit det här eller det här i fotboll, men ännu är det lång väg att gå. Ja, vi har det fått bättre på en del sätt, men det är viktigt att tänka på det ena med det andra och hit och dit i all evighet tills man nästan helt har analyserat bort själva kärnan – glädjen och framgången. Så icke denna gång. Rätta ordet är oproblematiskt, förhållningssättet rakt.
Klang, jubel, fyrverkerier. Ära, berömmelse och segerkrans. Kampen om de första fem centimeterna vanns, så också kampen om de närmast följande, ända tills man befann sig flera ljusår bort.
Så låt oss kasta av oss våra tvivel. Låt musiken spela, låt publikens ovationer fylla inte bara stadion utan hela galaxen tills vi alla glänser.
Visst, våra hjältars sagor är inte slut. Ännu kan mörka kapitel uppenbara sig, och en och annan fara ligger säkerligen och lurar i vassen. Men låt oss inte tänka på det nu. Vi har bara skrivit kapitel ett. Och fått till det perfekta slutet.