När EMU-debatten nu är i slutskedet tenderar argumenten att bli alltmer hätska från ja-sidan. Socialdemokraterna har mer än tidigare gjort gemensam sak med de borgerliga partierna i att utmåla ett ”utanförskap” som kostsamt och ohållbart. Trots att opinionsläget fortfarande ser oväntat bra ut för nej-sidan finns det en risk att ja-sidans ekonomiska och opinionsbildande styrka får nej-sidans debattörer att backa från de skäl som gör att den leder – det folkliga motståndet mot ett alltmer elitpräglat EU.
Det finns kort sagt en risk att nej-sidan pressas in i ett defensivt läge och tappar det större perspektivet. Det är dags att påminna sig om just detta större perspektiv och skälen till varför inte bara EMU, utan EU:s utveckling är så impopulär i Sverige.
När EU började växa fram ur kol och stål-unionen, atomunionen och Romfördraget var det redan från början en sammanslutning på liberal grund. Några av industrins nyckelsektorer bands till ett projekt som skulle ge politisk stabilitet. Men det i sig bröt inte mot den europeiska modellen – socialdemokratins idé var ju att inte lägga sig i ägandet av produktionsmedlen, utan att fördela resultatet av produktionen. Inte påverkade EG, som det då hette, speciellt mycket av ländernas välfärdspolitik.
Den ”europeiska integrationen” tog fart i en ny situation. När den inre marknaden började formas 1992 hade den politiska situationen förändrats till kapitalets fördel. Nu började EU anta karaktären av ett ständigt accelererande överstatligt projekt. Och den stora poängen med detta projekt var att ovanifrån styra om politikens inriktning från välfärdstatsprojektet mot en modell präglad av konkurrens och fria kapitalrörelser.
Låt oss påminna oss själva om vad som var grunden i välfärdsstaten. Arbete åt alla, inklusive dem som inte kunde konkurrera på den normala arbetsmarknaden. Billig eller avgiftsfri utbildning. Progressiv beskattning. En stor skattefinansierad offentlig sektor. Post, järnvägar, elproduktion i statens ägo för att garantera likvärdig service. EU har de senaste åren angripit varenda del i denna modell.
Målet om full sysselsättning övergavs i praktiken när Coates-rapporten röstades ned 1996. Istället antog EU:s regeringschefer när de träffades i Amsterdam 15 december 1997 en ”sysselsättningspakt” som med all önskvärd tydlighet visar att EU inte ställt bekämpningen av arbetslösheten speciellt högt. Ländernas arbetslöshet skall ligga under 30 procent, enligt pakten. Inget av medlemsländerna har så låga mål själva.
Amsterdammötet lade därefter riktlinjer inför unionens utveckling som ville ”/…/ fastslå ett mål för en gradvis minskning av den totala skattebördan, och där så är lämpligt, ett mål för en gradvis minskning av skattetrycket på arbete och lönebikostnaderna för okvalificerat och lågavlönat arbete”. Här ryker på en gång möjligheten till en stor offentlig sektor och pensionen, och annat som utgör ”lönebikostnaderna”. Om man skall följa EU:s riktlinjer.
Den progressiva beskattningen har de facto omkastats. Skatten på kapital har minskat från i medeltal 50 procent år 1980 till 35 procent år 1994. Skatten på arbete har ökat från 30 procent till i snitt 40 procent 1994. (Howard Wachtel, Le Monde Diplomatique oktober 1998).
På ministerrådsmötet i Barcelona i mars 2002 tog EU:s ministrar beslut om att sträva efter att el och gas skulle skulle privatiseras och att undersöka möjligheten när det gäller utbildning och hälsovård. Senast i år kom påbud från EU-kommissionen om att utbildningen skall självfinansieras i högre grad.
Det är inte svårt att se den politiska inriktningen inom EU. Det är ett avskaffande av välfärdsstaten som är inriktningen. Men nu kommer problemet i debatten: EU har i sig inte tvingat fram dessa förändringar. Det mesta är rekommendationer, som mer eller mindre villigt tagits upp av regeringar som varit socialdemokratiska och ibland till och med haft stöd av partier till vänster om socialdemokratin. Göran Persson kan med gott samvete säga i många fall: detta har vi gjort frivilligt.
Visserligen är det en form av frivillighet med märken från en kniv mot strupen, ungefär som alkoholskatten snart kommer att sänkas frivilligt under trycket av prissänkningar i Danmark och smuggelsprit från Polen. Eller precis som det faktum att vänsterpartiet frivilligt gått med på att stabilitetspakten skrivs in i regeringssamarbetet. Formellt sett är det en frivillig politik.
När nu slutdebatten börjar har vänsterpartiet helt riktigt fokuserat på EMU – det är ju det omröstningen handlar om och ett utträde ur EU är inte aktuellt. Problemet kommer när detta nu innebär att man inte vågar kritisera EU:s utveckling, socialdemokratins EU-anpassning. Att gå med på stabilitetspakten är EU-anpassning och har inneburit ett avsked till den aktiva konjunkturpolitiken. När de borgerliga partierna och socialdemokraterna påstår att det vore vansinnigt att kunna föra en konjukturpolitik måste en kraft som vänsterpartiet kunna säga emot. Vänstern måste stå för en aktiv arbetslöshetsbekämpning och ett försvar av välfärdsstaten. Vänsterpartiet måste kunna ta på sig en roll som outsider om det krävs.
Detta är inte bara principiellt riktigt, utan även opinionsmässigt. Ja-sidan kommer med största sannolikhet inte att passera nej-sidan i opinionsundersökningarna. Det viktiga för ett vänsterparti de sista veckorna är att få dem som riskerar att inte rösta, dem vi brukar kalla arbetarklassen, att inse värdet av sina röster för ett nej. De som är emot ett EMU-medlemskap är definitivt också emot EU:s nuvarande inriktning. Den måste kritiseras, annars riskerar man att skära av sig själv från den folkliga opinion som kan åstadkomma ett nej.
