– Jag är inte stolt över att jobba för Posten, men jag är stolt över det jobb jag gör.
Det säger brevbäraren Ann-Marie Andrén, när Flamman går in på temat yrkesstolthet.
– Posten har sålt sin själ. En gång i tiden var det ett statligt verk, men så skulle det bli bolag, säger Andrén och ler ett ironiskt leende. Plötsligt var det bara profit som gällde. Servicen blev inte lika viktig längre.

1993 övergick Posten till att bli ett bolag. Ann-Marie Andrén har arbetat som brevbärare betydligt längre än så. I november 1987 var hon färdigutbildad postararbetare och redo att arbeta.
–I och med att jag började under verkstiden har jag fått en gedigen utbildning. Jag gick postskolan, där vi fick lära oss allting inom yrket.
Hon berättar att situationen ser helt annorlunda ut idag.
De nyanställda ska läras upp på plats av den ordinarie personalen och många får inte öva tillräckligt, vilket genererar bristfälliga kunskaper när de ska väl ska börja arbeta.
– Man har gjort avkall på kvalitén, helt enkelt. I och med att jag arbetat så länge är det svårt för mig att ta detta, säger Andrén.

Hon berättar att det börjat bli bättre, men att det under mitten av 1990-talet, efter bolagiseringen, var helt horribelt.
– För ett par år sedan vände det i alla fall på vår arbetsplats. Då insåg ledningen äntligen att vi som arbetat länge faktiskt sitter inne på en massa kunskap som är värd att ta tillvara på.
Det har alltså hänt en hel del inom postyrket. Det senaste är omorganiseringen av postkontoren, vilket Ann-Marie ställer sig kritisk till. Hon förklarar att systemet går ut på att folk med vissa postnummer ska hämta sina paket i en viss matbutik.
– Detta innebär att vissa måste gå jättelångt. Jag förstår att folk blir irriterade. Som på Kungsholmen där det bor en massa gamla människor. Det kan inte vara lätt för dem.

På frågan om varför hon tror att man valde att omorganisera svarar hon direkt:
– För att tjäna pengar.
Har man gjort det då?
– Det vet jag inte. Det är nog för tidigt att säga. Men vad som bör tilläggas är att argumentet man gick ut med var att vi skulle komma närmare våra kunder. Idag ser vi konsekvenserna och kan konstatera att det argumentet inte höll, säger Andrén och tillägger: Ha, ha jag visste att ni ljög!
Vad är höjdpunkterna med att arbeta som brevbärare?
– Men kan säga så här: jobbet som sådant är egentligen ingen höjdare. Det är ett skitjobb. Men det är ett bra skitjobb. I alla fall som vi har det just nu. Det som gör att jag stannat så länge – nu har jag blivit en inventarie – är framförallt arbetskamraterna. Nu känner jag också att det tillåtet och önskvärt att man gör ett bra jobb. Vi får uppskattning av arbetsledningen och det är viktigt.

Hon berättar att tidigare chefer var dåliga på att visa att de uppskattade hennes arbete.
– Dem vi har nu säger ofta positiva saker. Det betyder mycket, även om det inte syns i lönekuvertet.
Ann-Marie Andrén tjänar idag omkring 17 000 kronor i månaden, vilket hon menar är en skaplig lön med tanke på hennes långa tid som brevbärare.
– Alla vi som började under verkstiden tjänar mer och kommer alltid att tjäna mer, jämfört med de som anställdes efter posten blev bolag, säger hon.
Andra moment som gör jobbet tillfredställande är att få komma ut och röra på sig. Det är skönt att få lite motion.
Träffar du mycket folk på din runda?
– På det distriktet jag har idag gör jag inte det. Det var faktiskt en av anledningarna till att jag bytte distrikt. Jag tyckte att de jag delade ut till lärde känna mig allt för väl. Mot slutet hjälpte jag gamla människor med både det ena och det andra. Jag blev lite av en hemhjälp. En dam gick jag till och med och röstade åt… det är väl klart att hon skulle få utöva sin rösträtt.

Under en vanlig arbetsdag, som börjar klockan 06.30, startar Andrén och hennes kollegor med att sortera upp post. Eftersom postcentrat på Fridhemsplan är en knutpunkt för inkommande brev, sorteras även post som ska till andra delar av stan. Denna transporteras sedan med bil till respektive område. Steg två i sorteringen kallas för att kamma posten. Det är en relativt ny metod som införts på begäran av brevbärarna, och innebär att man delar upp posten i fack som ser ut som jättekammar. När de är klara med kamningen, packas breven ihop och därefter beger de sig ut på sina rundor. Utdelningen tar några timmar och när det är klart återvänder brevbärarna till postcentrat och tar hand om eftersändningarna.
– Ibland blir det en del kvalitets-arbete, som att föra in nyinflyttade namn.

Hur stort inflytande har ni på er arbetsplats?
– Jag upplever att de lyssnar mer och tar intryck av det vi säger, jämfört med hur det var tidigare. Det var mycket mera toppstyrt förut, i alla fall hos oss. Nu är attityden hos oss att ”det är ju du som kan brevbäringen”. Men vi har även arbetsplatsträffar. Fast det är inte så många som säger någonting på de där träffarna.
Hon säger att de flesta diskussioner om förändringar sker dagligen mellan kollegorna på golvet. På hennes arbetsplats är det endast otaktiskt av en chef att lägga sig i precis hur arbetet ska utföras.
– Vi gör det som vi tycker känns bra. Vill man att det ska hända något får man i regel göra det själv.
Vad är det värsta med ditt yrke?
– Ja… det måste finnas något man tycker minst om, säger Ann-Marie Andrén fundersamt.
Reklamen utnämner hon efter lite betänketid till det hon gillar minst.
– För ett antal år sedan var det frivilligt att dela ut reklam. Men så bestämdes det att det skulle bli obligatoriskt. Alla skulle dela ut reklam. Tidigare skrev vi kontrakt på att dela ut reklam i ett visst distrikt och fick extra pengar för detta. Jag tror det var 1700 i månaden. Idag är det mycket mer reklam att dela ut, men det får vi inte ett öre för…

Att det är slitsamt att vara brevbärare är ingen myt. Andrén berättar att hon har ont både här och där och att det händer titt som tätt att hon drar på sig en inflammation i axeln, eller att hon får ont i knäna eller hälarna.
– Det knakar betänkligt i kroppen på mornarna, säger hon och skrattar.
Andrén är nöjd med sin arbetsplats, men poängterar att om den här intervjun hade gjorts för några år sedan hade hon varit tokig. Förut var hon förbannad innan hon kommit fram till jobbet. Det var ingenting som fungerade.
– Alla chefer var dumma i huvudet. De bara satt inne på sitt rum och ingenting hände.

Det har snart gått en timma sedan vi satte oss ner på brevbärarnas stammishak, Lion Bar. Ann-Marie Andrén har snart druckit upp sin efter-jobbet-öl och för att på något vis summera det vi pratat om och för att återknyta till temat om yrkesstolthet säger hon:
– Yrkesstoltheten kommer inte för att jag jobbar på Posten. Den finns där för att jag anser att jag gör ett bra jobb och för att jag vill göra ett bra jobb. Jag är inte rädd för att tala om att jag jobbar på Posten. Det är ju absolut inget jag skäms för. När jag började på posten kände jag en otrolig lättnad över att slippa det hierarkiska systemet. Vi var så många på golvet med en bra sammanhållning. Vi bara skrattade åt skiten.
– Jag har väl insett nu att jag kommer att stanna tills jag går i pension. Jag trivs så bra med mitt jobb. Det är som sagt ett skitjobb, men ett bra skitjobb.