Det är lördag och marknad på flera platser i Port-au-Prince vilket gör att trafiken står still i den 40-gradiga hettan. Men jag har följt råden att leja en kille som skjutsar omkring mig på motorcykel. Med honom reser jag runt i huvudstaden i ett par dagar för att filma och dokumentera den värsta förstörelsen jag har sett som reporter i Latinamerika.
I kvarter efter kvarter står hus i alla slags vinklar medan andra med alla sina våningar har rasat samman som om de vore ett dragspel som smällts ihop. Det mesta i stadens centrum, 13 kilometer från jordbävningens centrum rasade eller skadades. Överallt demoleras de hus som är livsfarliga att bebo medan andra, som anses möjliga att leva i, ska repareras. Vad som mest gör intryck är att de skrangliga kartonghusen upp efter bergen, står kvar nästan allihop, dessa rangliga och i normala fall rent livsfarliga hus att bo i. Finansministeriet, däremot har kvar bara fasaden och skylten som visar att här fanns en gång nyliberalernas högkvarter.
En tunn kvinna i en öppen badrock går naken som i trance mot trafiken och min motorcykel-ordonnans Olevy Jeantus säger att det är en allt vanligare syn i huvudstaden. De fysiska skadorna ser man i form av människor med amputerade armar, ben eller andra skador. Men de psykiska trauman i massomfattning som jordbävningen orsakade är nu ett stort medicinskt och socialt problem
– Många människor har psykologiska problem. Du ser och hör dem när de går omkring och talar för sig själva och många reagerar på icke adekvat sätt. Jordbävningen har lämnat djupa spår och sår och med tiden kommer dessa problem att förvärras, säger läkaren Patrick Dely.
Han är en av 700 unga fattiga haitier som har utexaminerats vid den Latinamerikanska Medicinska Högskolan (ELAM) i Havanna. Han befann sig på Kuba för en fort- och specialistutbildning när jordbävningen på Haiti ägde rum. När han såg TV-bilderna från katastrofen strömmade tårarna fram.
– Jag sa för mig själv; om jag lever så är det för att mina landsmän behöver mig. Jag kan inte sitta här och dränka mig i tårar utan måste bege mig till Haiti för att bistå mitt folk.
Vi svettas kopiöst under presenningen som utgör ett tak för massor av tält i de kubanska hälsovårdsarbetarnas läger i Port-au-Prince. De har upprättat ett läger vid det gamla militärsjukhuset som redan innan jordbävningen hade tagits över av de 700 kubanska läkarna och övrig sjukvårdspersonal. De var och är en etablerad institution som alla haitier känner till. Inte så konstigt eftersom 70 procent av den allmänna sjukvården i Haiti låg under den kubanska hälsovårdsbrigadens ansvar innan tragedin den 12 januari i år. Med jordbävningen anlände ytterligare flera hundra kubanska läkare, men också en brigad av latinamerikanska läkare som hade utbildats på ELAM.
– En sak är att se tragedin på TV. En annan är att uppleva den rent fysiskt, säger Dely. Det handlar om platser där du som liten grabb lekte och växte upp. Dörrar där du gick in i hus där du hade vänner men som inte längre finns. Min skola där jag studerade är puts väck.
Han hade bara tre veckor kvar av sin fortbildning när jordbävningen inträffade och för kubanerna var det mer eller mindre en ”naturlag” att snabbt bege sig till Haiti.
– Att arbeta tillsammans med dem som har utbildat mig var ett privilegium under en smärtsam ”praktik” som naturkatastrofen orsakade mitt land, sammanfattar han medan den kubanska salsan denna lördagseftermiddag hörs allt starkare.
Det första planet med hjälp efter katastrofen kom från Venezuela. En halvtimme senare landade kubanerna. Alla jag talar med menar att hjälpen från de fattiga länderna i Karibien och Sydamerika överträffade allas förväntningar. Särskilt med tanke på dessa länders egna ekonomiska problem har förvärrats än mer av den internationella krisen.
I Port-au-Prince träffar jag en av veteranerna i Haitis folkrörelsevärld, Camille Chalmers. Chalmers ekonom, sociolog är också ordförande för den Haitianska Plattformen för en Alternativ Utveckling (Haitian Platform advocating alternative development, PAPDA). PAPDA är ett nätverk för den haitiska folkrörelsen.
Chalmers berättar varför kritiken mot USA:s hjälparbete är så stark bland hans landsmän.
När jordbävningen skakade Haiti strömmade solidariteten till från hela världen. Medan Latinamerika och Karibien skickade livsmedel och läkare skickade USA 15 000 marinsoldater. Fyra stora krigsfartyg och stridsflyg ockuperade Port of Princes hamn och flygplats. Det gjorde att franska och andra hjälpfartyg inte kunde angöra hamnen under två dagar vilket fick till följd att haitier avled av sina skador, säger Chalmers dystert.
Bara några veckor innan intervjun i Port-au-Prince genomfördes under FN:s regi i USA en ”givarkonferens”, som bara namnet antyder en förnedring av nationen Haiti.
– Vi haitier kände och känner en stor indignation. Sedan 2005 har en rad ”givarkonferenser” genomförts och det har naturligtvis inte haft något som helst resultat för Haitis folk. Psuedogenerositeten känner inga gränser. Många gånger utbetalas inte ens dessa pengar. I april 2009 genomfördes en givarkonferens i Washington under överinseende av Bill Clinton och Världsbankens chef som lovade 400 miljoner dollar. Den 12 januari 2010 hade de endast utbetalat 72 av dessa 400 miljoner dollar. Sarkozy kom hit och lovade 346 miljoner dollar i katastrofhjälp men i den summan drog han av Haitis utlandsskuld till Frankrike och den disponibla summan blev till slut bara 140 miljoner dollar. Det är mer en massmediashow än reella uttryck i verkligheten.
Massmedia gjorde stort väsen av beslutet i USA:s kongress om att under en tioårsperiod utbetala 2,4 miljarder dollar till Haiti. Men de uppgav inte, att av de 2.4 miljarder dollarna utbetalades en tredjedel, men inte till Haiti utan till USA:s armé för sin ”humanitära intervention” efter den 12 januari, påpekar Chalmers.
USA:s utsugning av Haiti är dubbelt destruktiv. 1980, under Ronald Reagans presidentperiod startade en nyliberal offensiv som kulminerade med frihandelsavtalen NAFTA och CAFTA. Det inhemska jordbruket slogs ut av importvaror. Arbetslösheten ökade i hundratusental, och landet förlorade stora delar av sin arbetskraft – till USA.
– En nyligen publicerad ekonomisk rapport om haitierna som lever och arbetar i USA, visar att dessa tillför USA:s BNP 21 miljarder dollar per år. Den federala skatt som de betalar till statskassan uppgår till sju miljarder dollar per år. Och så är det för de flesta länderna i Syd, de tillför Nord rikedomar och mänskligt kapitalflykt i form av läkare med flera yrken som rekryteras till Nord och på så sätt förhindrar att landet utvecklas.
Detta är en politik som fortsätter också på Haiti. Frihandelsavtalen som slår sönder det haitianska jordbruket framtvingar en intern migration från landsbygden till städerna. Där har fattiga människorna inte någon annan utväg än att acceptera vilka arbeten som helst.
– De utnyttjar konsekvenserna av den ekonomiska utarmningen som vi är ett offer för. De vill förvandla Haiti till en bas för skattefria zoner, utnyttja en superexploaterad arbetskraft som i gränstrakterna till Dominikanska republiken producerar textiler för export till USA men där företagen betalar miserabla löner.
Den modell stormakterna och Världsbanken kommit överens om innebär fortsatta privatiseringar av den offentliga sektorn eller statliga företag. En total nedmontering av offentlig utbildning, sjukvård och stöd till jordbruket. Landet förlorar hela sin nationella suveränitet, säger Chalmers. Den haitiske aktören är helt utanför scenen.
Papegojan väckte mig halv sex med sitt starka kraxande. Jag svett
ades trots att jag bara hade ett tunt lakan som jag skylde kroppen med inne i tremannatältet. Den första tanken som slog mig var en fråga; finns det fortfarande en liter vatten kvar i den underjordiska tanken för att skölja av mig vägdamm och svett?
Det var min tredje dag i tältlägret som den haitiska landsorganisationen CTH hade organiserat i sin trädgård dagen efter jordbävningen. Här hade Wanja Lundby-Wedins kollega, LO-ordföranden Paul Loulou Cherrý, organiserat ett tältläger som den 13 januari samlade ett par hundra familjer. De skyddade sig hjälpligt mot sol och regn med hjälp av några plastskynken eller det som då stod till buds vid katastrofen. ”Mitt hus rasade samman, så jag och flera andra kamrater i CTH hade ingen annan utväg än att organisera ett läger här i CTH-högkvarteret”, hade den två meter jättelike fackföreningsledaren sagt när han plockade upp mig på bussterminalen. Och här, tre och en halv månad efter jordbävningen, fanns det fortfarande ett hundratal familjer kvar som i likhet med Paul Loulou har ett tält som sin nuvarande bostad.
Gästfriheten och vänligheten hos haitierna bryter bjärt mot internationella mediers ytliga rapporter om våld och plundringar. De som har använt och utmärkt sig för att bruka våld är USA-trupperna som tror att de snarare är i Irak än i Haiti, säger alla jag pratar med.
Gryningen börjar sända sina första strålar över muren i CTH-lägret och jag går till vattentanken och lyfter bort det tunga plåtlocket och kastar ner den lilla plasthinken som är bunden i ett snöre. Det hörs ett torrt ljud när hinken slår emot cementbottnen på tanken och jag känner paniken torna upp inombords. Jag vickar med snöret och tror att jag i tankens mörker ska kunna vicka in lite vatten. Men hinken har kanske tre droppar när jag drar upp den.
– Kom så ska jag visa dig, säger en haitier som dyker upp från ingenstans. Han tar hinken och kastar den inåt tanken i stället för rakt ned.
– Tanken är byggd med smygvinkel, berättar han och hissar upp en nära full hink och morgonens dusch är räddad. Jag slår ifrån mig tanken om att här har kanske en och annan råtta har rasat ned och upplösts i vattnet som jag ska tvätta min lekamen med . . .
Vattenfrågan var akut efter katastrofen och är det fortfarande. Stora delar av huvudstaden har fortfarande inget vatten utan får någon gång i veckan sina plastfat fyllda av tankbilar. Elektriciteten är avstängd mellan 06.00-22.00 vilket gör att många använder bensindrivna aggregat. Ved är det nästan omöjligt att få tag i eftersom någon skog att hugga ned inte finns på Haiti. Två procent av de 27 000 kvadratkilometrarna har skog, allt annat är kalhugget. Detta dystra faktum gör att vädret är lika nyckfullt som en svensk industrisemester. Men i Haiti betyder det många gånger naturkatastrofer i form av skyfall eller stormar.
Jag far ner till ett av de stora tältlägren i Port-au-Princes centrum med tusentals familjer och hoppas att regnperioden, som inleds i maj, inte ska börja i förtid.
– Hey, Mister! Är det du som är Sean Penn? frågar på knagglig engelska några tonåringar i lägret.
– Va?! Sean Penn?! frågar jag på lika knagglig engelska och helt perplex för jämförelsen.
Min motorcykelordonnans, Olevy Jeantus, skrattar och säger att den kände skådespelaren, kompis med Chávez och den kubanska revolutionen, mannen med ett solidariskt patos som få, befinner sig på Haiti sedan i mitten av januari. Han är verksam på en av huvudstadens tidigare fashionabla golfbanor där mer än 50 000 haitier lever i tält. Nu sliter han som aldrig förr för att rent fysiskt bistå detta folk och har för att förflytta sig, helt sonika lagt beslag på en av golfbanans batteridrivna bilar. Några veckor senare läser jag i en CNN-intervju att Sean Penn mycket riktigt befinner sig på Haiti, fri från närgående paparazzifotografer. Vid intervjun var han indignerad för att en 15-årig kille som lidit av difteri och som Penn under en vecka hade försökt få kurerad på olika sjukhus, kliniker eller Röda Korset, avled i armarna på USA-skådespelaren. Sjukhusen hade inga mediciner.
– Det kommer inte att finnas ett Haiti att återuppbygga om det inte finns några människor kvar, är Penns bittra slutsats.
Efter fyra dagar i Haiti tar jag bussen till Dominikanska republiken men återvänder bara efter två dagar till gränsen till Haiti. Hundratals personer från grannlandet, som den 28 april 1965 invaderades men aldrig blev militärt besegrade av de 42 000 Gröna Baskrarna, genomför en solidaritetsaktion med Haitis folk och mot USA:s militarisering av Latinamerika och Karibien.
Det är 45 år sedan invasionen av Dominikanska republiken och Narciso Conde, som deltog i det framgångsrika väpnade upproret den 24 april 1965 i Santo Domingo mot militärdiktaturen, säger att ”historien upprepar sig nu om vi inte sätter stopp för USA:s krigsplaner i Latinamerika och Karibien”.
Det saknar inte symbolvärde att just 2010 är 200-årsjubiléet för självständigheten för många latinamerikanska nationer. Och av alla länder var det först Haiti som avskaffade slaveriet, genom ett revolutionärt befrielsekrig mot kolonialmakten Frankrike (1791-1804). Straffet för slavarnas uppror blev hårt: den unga nationen Haiti isolerades och krävdes på ersättning av Frankrike.
– Imperiets svar mot det segerrika slavupproret 1804 var att isolera landet helt och hållet från kontinenten, en isolering som vi ännu inte har lyckats att ta oss ur. Därför måste vi arbeta hårt för att återknyta Haiti med folkens kamp i Latinamerika, understryker Camille Chalmers.
Trots den obegripliga tragedin den 12 januari i form av mänsklig och materiell förstörelse, finns det nu en möjlighet att bygga ett nytt demokratiskt Haiti. För att komma ur krisen måste dessa strukturella defekter ersättas, ägarkoncentrationen måste brytas, en genomgripande jord och bostadreform genomföras. Rätten till vatten, mat, tak, utbildning och hälsovård är fundamentala krav som måste stå i förgrunden.
– Men det är helt nödvändigt, om vi vill skapa ett Nytt Haiti, att skapa nya politiska och sociala krafter. Dessvärre har vi en politisk klass som är totalt underordnad Imperiets diktat. I visionen av en ny nation så tittar den mer mot Washington än inåt i sitt eget land. Därför måste vi främja framväxten av ny folklig politisk kraft och uttryck, tillägger Camille Chalmers.
Där måste andra relationer upprättas mellan staten och folket.
– Inom de närmaste månaderna kommer vi att utlysa ett Folkens Parlament som ska lägga fram ett kollektivt svar på den nuvarande politiska och sociala situationen där vi i grova drag definierar det land vi vill bygga.
Målsättningen är att processen ska föra samman den massiva opposition som växte fram efter störtandet av diktaturen Jean Duvalier 1986. Det är inte lätt. En av de saker som splittrar den är förhållandet till ex-president Jean-Bertrand Aristide. Camille Chalmers och PAPDA har en kritisk syn på Aristides tre presidentperioder. Aristide växte fram som ett autentiskt folkligt alternativ när han vann valet 1990.
– Men redan efter några månader insåg vi att den enorma uppslutningen kring personen Aristide inte innebar ett politiskt projekt. Mycket förvirring och obeslutsamhet blev följden. Trots det genomfördes flera viktiga reformer och svaret på det blev en brutal blodig statskupp. Statskuppens mål var att slå sönder den starka folkliga rörelse som hade vuxit fram kring Aristide.
– Efter tre år i exil återvände Aristide med en annan vision och politiskt projekt. USA och IMF påtvingade Haiti ett strukturprogram i ett läge där de politiska styrkeförhållandena hade förändrats markant. Folkrörelsen var sönderslagen och d
e viktigaste politiska ledarna hade av USA erbjudits exil och andra förmåner. Aristide fann sig därför mer eller mindre ensam och på den andra sidan hade han Imperiet och den inhemska oligarkin som motståndare.
Nu valde han att, istället för att mobilisera folket, genomföra vad USA och IMF krävde, att liberalisera handeln och öppna Haiti för de transnationella företagen.
Camille Chalmers och PAPDA har kritiserats starkt för att ha krävt president Jean-Bertrand Aristides omedelbara avgång 2004, samtidigt som de förkastade varje form av utländsk intervention i Haiti. USA-invasionen 2004 som stöddes av Frankrike och Canada krossade alla haitiska politiska alternativ.
Nu försöker de haitiska folkrörelserna i sin kamp övervinna två centrala problem – att återknyta den politiska representationen med folket, och att integrera Haiti med hela Latinamerikas kamp och den bolivarianska rörelsen. Camille Chalmers ord klingar av en haitisk verklighet som varat i två sekler.
– Vårt motto är att ta till strid.
