BOK
Varje slag mitt hjärta slår. Anteckningar ur mitt liv
Claes Andersson.
Söderströms, 2009.
Claes Andersson, poet, pianist och psykiater. Och inte minst politiker.
I sin förra memoarbok såg han tillbaka på sina ”tolv år i politiken” som också var bokens titel.
Men hans politiska liv på vänsterkanten började ingalunda i och med att han kom in i Finlands riksdag 1987 och slutade heller inte år 2000 där han försökte sätta punkt förra gången.
De tolv åren som riksdagsman hade både ett föregående och en fortsättning.
Bäggedera återkommer han till i sin nya bok från i höstas: skenbart lösa anteckningar som fogar sig samman till en självbiografi.
Som för så många andra vänstersinnade unga akademiker i slutet av sextiotalet började hans samhällsengagemang i de soli-daritetsrörelser som då växte fram.
I Sverige handlade det om Vietnamrörelsen, i Finland kom den så kallade Novemberrörelsen till stöd för hemlösa och olika minoritetsgrupper att spela samma roll.
I boken skildrar han de inte alltid så uppmuntrande erfarenheter han gjorde i arbetet bland fängelsekunder och missbrukare. Erfarenheter som säkert var nyttiga för den blivande psykiatern men också naturligt ledde honom in på den partipolitiska bana som skulle krönas med posten som Vänsterförbundets partiledare under åtta år och kulturminister under åren 1995-1999.
Med tanke på att han då redan hunnit etablera sig som både poet och framstående jazzpianist och dessutom spelat fotboll på elitnivå får han nog kallas en av 1900-talets mest meriterade på just den posten.
I en tid då partier annars alltmer domineras av politiska broilers är Claes Andersson också ovanlig genom att ha en gedigen yrkesbakgrund som praktiserande psykiater.
Givetvis sätter hans analytiska talanger också sina spår när han nu i mogen ålder blickar tillbaka på sin barndom och viktiga vägskäl i livet. Som memoarförfattare är han mer personlig än politisk; tonläget är milt och det mesta skildrat med välgörande distans. Stridigheterna på den finländska vänsterkanten berörs knappast alls, vilket man kan beklaga.
För tio år sen dömde Claes Andersson för övrigt ut hela memoargenren: Folk ”ljuger så förbannat”. Eller också blir resultatet ”olidligt tråkigt”.
I vilken utsträckning han själv ljuger är naturligtvis svårt att bedöma, men tråkig är han definitivt inte.
Tvärtom en memoarförfattare väl värd att bli läst även på vår sida av Ålands hav.