ROMAN
Sagan om herr Aziz
Ayfer Tunç.
Övers: Mats Müllern.
Storge, 2010.

Den turkiska litteraturen har en god tradition av att skildra den lilla människans liv på ett säreget sätt. Mästerliga sagoberättare som Aziz Nesin har i denna anda skrivit många minnesvärda vuxensagor, balanserande mellan melankoli och glädje. Arvet har med modifikationer förts vidare av exempelvis Ayse Kulin, vars porträtterande berättelser fängslat många. Ett nytt tillskott till denna författarskara är Ayfer Tunç, vars roman Sagan om herr Aziz nu utkommit på svenska.
En konflikt slår ner Aziz, en man i den övre medelåldern. Där börjar Tunçs porträtt över ett livsöde som kantas av romantiska upptåg genom Beiruts gator och som leder till Istanbuls krogmiljö. Tunçs skildring genomsyras av den istanbulska mentalitet som Nobelpristagaren Orhan Pamuk beskriver i Istanbul – minnen av en stad; hüzün, ett slags underliggande sorg som blivit en del av folksjälen. Tunç lyckas fångar detta vemod skickligt.

Till skillnad från de mer berömda Nesin, Kulin och Pamuk saknar dock Tunç bredd i sitt skrivande. Aziz öde är fängslande, men de allmänbildande sidospår och den satir som andra turkiska författare i genren levererar återfinns inte hos Tunç som prioriterat porträtteringen av sin nyckelkaraktär istället för att beskriva objektet i den samhälleliga miljö den verkar i. Armeniers roll i Turkiet och landets samhällshierarkier är ämnen Tunç snuddar vid. Men det finns inga anspråk på att ge djupare socialt eller historiskt innehåll. Mer samhällsintresserade författare hade utnyttjat detta för att tillsätta upplysande ingredienser.
Resultatet är en smal historia där sympatier för Aziz väcks. Han är på många sätt sinnebilden av den lilla mannen. Ett djupt existentiellt dilemma är ständigt närvarande; att gå med högburet huvud är en dygd, men oerhört svårt att upprätthålla. Den manliga självbilden får sig så många törnar att Aziz inre urholkas. Det är fascinerande att se en romantisk figur slås ner av verklighetens kyla. Aziz liv är en strid för värdighet.

Förlaget Storge uppger, lätt i överkant, att boken ”uppnått närmast klassikerstatus”. Det erkännandet har den inte fått i hemlandet, men sant är att Aziz historia är beroendeframkallande. Som minst kan herr Aziz ge en stunds förströelse – som bäst vara just den spegelbild av den vanliga människan som spännande i all sin banalitet.