Minst nio döda. Mördade på öppet hav av en ockupationsarmé som dels tror sig ha rätt att svälta ut 1,5 miljoner människor i Gaza och dels tror sig få mörda internationella hjälparbetare som vill bryta denna olagliga blockad. Världen chockas av det brutala våldet.  
Men det finns en hel del som talar för att något historiskt håller på att ske. Den israeliska aggressionspolitiken som i årtionden kunnat ignorera palestinska protester och FN-resolutioner har hamnat i ett läge som bara kan beskrivas som hopplöst.

Redan vid det senaste Gazakriget hade Israels förklaringar till brutala krigspolitik stötts i kanten. Gazakriget betraktades av en ovanligt samstämmig omvärld som ett fullständigt oproportionerligt anfall på en nära nog försvarslös befolkning, men Israel vägrade ta in minsta kritik utifrån. I intervjuer med utländska medier förklarade israeler att ingen i omvärlden förstod dem – och att de struntade blankt i det. Det var en attityd som hela tiden stötts av statens Israels agerande.
Hela staten Israel bildades, redan från 1948. genom att säkerställa faktiska förhållanden – ”fakta på marken”– inte på att invänta världssamfundets godkännande. Än idag är det så Israel agerar vad gäller till exempel den olagliga muren på ockuperad mark och de olagliga bosättningarna.
Gazakriget och den blockad som följde ledde till tilltagande internationell isolering. Det finns idag inget land förutom Israel som aktivt tror på blockadpolitiken. Faktum är att Ship to Gaza stöds av både FN och EU, något som varit otänkbart för bara några år sedan. Och ironiskt nog är det först nu, när Ship to Gaza hittat sitt eget sätt att etablera ”fakta på marken” som Israels situation verkligen blivit ohållbar. Fler båtar kommer. Fler initiativ kommer. Och den enda strategi Israel kunde fundera ut, brutalt våld, har misslyckats.

Vad vi skådar kan vara en brytpunkt, ett blodbad som kommer för alltid att förändra Israels roll i världen. Och det första offret blev den olagliga blockaden, på tisdagen bröt Egypten ensidigt sin blockad vad gäller förnödenheter till Gaza.
Men samtidigt som enskilda länder och stora delar av världens befolkningar reagerat med avsky på morden på Ship to Gaza-aktivister agerar de stora elefanterna, USA, FN och EU, lika saktfärdigt mesigt mot mördarna som vanligt. USA säger sig ha fullt förtroende för att Israel själva ska kunna genomföra ”en fullständig, rättvis och transparent undersökning”. FN:s säkerhetsråd har i ett svagt uttalande efter ett extrainkallat möte fördömt ”alla handlingar som resulterat i civilas död under dramatiken i Medelhavet i går”, det vill säga inte riktat kritiken direkt mot Israel. EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton har i samtal med Israels högerextreme utrikesminister Avigdor Lierberman krävt att Israel själva utreder händelsen snarast. Inga stentuffa krav med andra ord. Länder som utreder sitt eget agerande tenderar att godkänna sig själva. Så också Israel. Naturligtvis måste utredningen vara opartisk och internationell.

Annat ljud i skällan är det i Ankara. Turkiets premiärminister Tayeep Erdogan dundrade på tisdagen i parlamentet att de som inte kritiserar Israels mord är medskyldiga. Han sade rakt ut ut, utan att nämna USA:s namn, att Israel kan agera som de gör för att de har ”mäktiga vänner”. Ingen missförstod vilka han menade. Han lovade fortsätta stödja Gaza och varnade Israel för att underskatta Turkiets beslutsamhet. ”Ni vill inte ha Turkiet som fiende!”, utbrast han i starkast möjliga diplomatiska markeringar och konstaterade att ”Israel aldrig kan tvätta bort blodet från sina händer”. USA lär få skruva upp temperaturen rejält mot Israel om de ska behålla en allierad i Turkiet i framtiden. Ett Natoland som skulle vara förlorat där är en stor geopolitisk förlust för imperiet USA. Lojaliteten med mördarna kan stå sig dyrt. Om man därtill lägger att Turkiet sagt sig vara redo att skicka militäreskort med nästa skepp inser man att det blir svårt för Israel att upprepa detta utan att hamna ännu djupare i internationell onåd eller till och med i eldstrid med ett annat lands flotta på internationellt vatten.

Hur kunde det då gå som det gick? Hur tänker ledarna i Israel? Svaret är att den koloniala attityden och människovärdet för alla andra än deras egna gått så långt att de inte längre förstår vilka reaktioner det ger att slakta andra länders medborgare. Ingen har ju brytt sig nog om de 1 400 gazabor som kallbodigt bombades ihjäl under de senaste kriget för att införa några som helst sanktioner mot Israel. Varför skulle omvärlden bry sig om vem Israel mördar nu? När människovärdet devalveras sker det över hela linjen och mördarregeringarna blir blinda för hur omvärlden reagerar. Man kommer att tänka på den franska polisen som dödade minst 70 algeriska demonstranter i Paris 1961: kriget i Algeriet, där franska trupper sköt på algerier hade plötsligt gjort det naturligt att skjuta demonstranter hemma också.
Den israeliska regeringen har ju också konsekvent åtnjutit majoriteten av det egna landets medborgares stöd och verkar inte kunna se att andra länders medborgare inte tar lika lätt på mord. ”Titta! Vi hittade klubbor och slangbellor! De gjorde motstånd! Alltså är vi i får fulla rätt att döda dem!”, lyder ju faktiskt på allvar deras försvarslinje.
Men precis som efter Gazakriget har något ändrats i omvärldens reaktioner. Den brutalitet och de ständiga missbedömningar som idag görs av Israels regering är tecken på desperation.

Den interna kritiken i Israel har, fredsrörelsen undantagen, hittills begränsats till att försvarsminister Ehud Barak har agerat klumpigt och skickat landets ”heroiska” kommandosoldater i en ”fälla”. Att soldaterna har rätt att döda nio på skeppet tas för givet om de har angripits. Att soldaterna inte hade rätt att borda skeppet överhuvudtaget tas inte hänsyn till. Illusionen om rättfärdighet upprätthålls. Allt är någon annans fel. Enligt klassiskt orwellskt språkbruk är allting egentligen sin motsats. Krig är fred. Ockupation är självförsvar.
Och under tiden dödas journalistiken, den demokratiska nerv som Israels regerings försvarare säger sig kämpa för. Ännu på tisdagen har vi inga bilder från det massiva journalistuppbåd som var med på båten, bara den israeliska arméns egna bilder. Allt journalistiskt material stals helt enkelt av armén och kommer kanske aldrig att visas. De deltagande på skeppen fängslades och vägrades uttala sig i media. Viktiga vittnesmål gick om intet. Journalisterna, hela sju från Al Jazira, fängslades också.
Dessutom gjorde bristen på information att den israeliska regeringens PR-maskin kunde arbeta nästan ostört hela första dygnet. De kunde pumpa ut sin linje om att skeppet bar på vapen och att de var en ”planerad attack” på de israeliska soldaterna som bara försvarade sina liv. De enda bilderna som finns är från sekunderna innan och de första minuterna av attacken.
Så har Israel kunnat agera länge. Men i veckan bekräftades att den linje landet valt inte kommer hålla speciellt länge till.