En infrastrukturs uppgift är att ge positiva externa effekter åt samhället och medborgarna  Därför ska den inte styckas upp och göras till kommers. Våra järnvägar är en infrastruktur som nu förstörs på det sättet. S-regeringar började, glada borgare har fortsatt. Åren 1998-2008 ökade persontrafiken med 60 procent. Men personalen minskade 26 000 till knappt 11 000. De som arbetade med underhåll minskade med 1 400, administratörerna ökade med 1 500, teknikerna minskar.

Arbetena styckas upp och läggs ut på firmor som saknar erfarenhet av järnväg – allt för att få billiga  kontrakt. Snöröjning handlas upp för 21 dagar oavsett vädret. Följderna är slitna växlar, rullande materiel som skakas sönder, kabelbrott och mångdubblade elproblem. Där är huvudskälet till ökade förseningar. Det är fullt på spåren och långsamma Veolia-tåg hindrar SJ:s snabbtåg. Spåret ska ju enligt regeringen vara ”fritt”. Järnvägens fastigheter missköts. I Skövde stod rulltrapporna still i månader och i Hässleholm står de nu sedan flera veckor. Det statliga fastighetsbolaget Jernhusen verkar inte bry sig. Deras spekulativa derivataffärer är tydligen viktigare.

Sveriges järnvägspolititik driver i samma riktning som Storbritanniens. Men medborgarna vill inte ha det så. Britterna är till 75 procent för ett återförstatligande av järnvägarna. Också allmänheten här vill ha en annan ordning och en samlad, enhetlig och ansvarig järnvägspolitik med möjlighet till verklig demokratisk insyn. Den nuvarande galenskapen, grundad på  ett direktiv från EU från 1991 är – inte oväntat – boven i sammanhanget. Det behöver folk i Sverige få veta för att dra rätt slutsatser. En ny regering måste lägga om kursen. V och MP som har vettiga idéer i frågan bör samtala med statsministerkandidaten. Mona är ju ändå förnuftig och inte belastad av gångna tiders misstag i frågan.