Jag har blivit uttagen till Sifos stora Sverigeundersökning. 40 000 svenskar har fått den äran att fylla i ett 30-sidigt kompendium med rutor över sina vanor och åsikter. För oss som älskar att kryssa i rutor och fundera över vårt beteende är det förstås rena himmelriket att få en enkät som aldrig tar slut trots timmar (jag överdriver inte) av bläddrande och funderande på de sanna svaren. Dessutom med en känsla av att det tjänar ett högre samhällsintresse att delta i den här typen av undersökningar.

Men nu var det här ju inte Statistiska Centralbyråns levnadsundersökning, det var Sifos genomkommersialiserade Sverigeundersökning. I princip handlar det bara om köpvanor och åsikter om varumärken. Information som Sifo sammanställer i kundprofiler och sedan säljer till företag för att de på bästa sätt ska kunna finslipa sin marknadsföring och gröpa ett så stort hål i den potentiella kundens plånbok som möjligt, på kortast möjliga tid.

Trots det kryssar jag pliktmedvetet rutorna, sida upp och sida ner: vilka köpcentrum jag besöker, vad jag röstar på, hur många kronor jag handlat mat för senaste veckan, vilka butiker jag känner till och vilka varor jag har i mitt hem, tills alltihop står mig upp i halsen. Exakt samma känsla som när man är hungrig, borde äta lunch, men i stället trycker i sig en alldeles för stor prinsessbakelse och tre koppar kaffe. För att få in så många svar som möjligt sockrar Sifo med att den som skickar tillbaka enkäten erbjuds ett nummer i obligationsdragningen i oktober med chans att vinna en halv miljon.
”En halv miljon kan vara bra att ha, den vinner jag säkert”, tänkte jag när jag la kuvertet på lådan. På Sifos hemsida skryter företaget med att de vet hur folk ”tänker, tycker, känner och agerar”, och jag har vid det här laget såklart hunnit ångra min medverkan. Plikttrogen, lurad och såld.