Det är tämligen uppenbart att viss propaganda accepteras mer än annan. En drös deltagarländer i fotbolls-VM har bevisat detta än en gång. För oss med det italienska vänsterlaget Livorno i hjärtat är politiska budskap i fotbollen viktigt. Denna passion lär en att veta graden av intolerans mot den som vågar sig på att blanda fotboll och politik. Man får höra att läktare och klubbar inte får användas som verktyg för att föra ut politisk propaganda. Därför tyckte många att det säkert var naturligt att exempelvis Svenska Fotbollsförbundet hotade Örgryte med böter när en banderoll med politiskt innehåll syntes på match ifjol – trots det okontroversiella budskapet att Dawit Isaak måste friges. Även FIFA visar nolltolerans mot politiska budskap som inte sanktionerats av den egna organisationen.

Ändå ser man spelare göra korstecken och fördröja avsparkar för att vissa lag kollektivt ber böner, något flera afrikanska lag gjort under VM. Även sydamerikanska lag innehåller många rättrogna som känner behovet av att visa detta för omvärlden. Detta trots att religioners politiska roll i historien och nutid knappast kan bestridas.
Åsikter ska tålas och livsval respekteras. Men så länge det inte finns krav i tron att böner och symboler ska manifesteras ter sig särbehandlingen av religiösa propagandamän egendomlig.

Häromåret visade världsstjärnan Kaka upp en tröja med texten ”I belong to Jesus” på planen. Vad hade hänt om det stått ”I love Marx” istället? Böter och en extremiststämpel troligen. Som om korståg och annat på meritlistan inte kan väcka anstöt, något man ofta motiverar bannlysningen av mer traditionellt politiska budskap med.
What would Marx do? Antagligen suckat och försökt få till stånd en lika stor frihet för politiska meddelanden som dess religiösa motsvarigheter Allt för att göra upp med det bisarra hyckleriet.