Det är den tid när Sverige ömsar skinn, kastar av sig det gråbruna mot det gräsgröna. I stället för plikter och hålltider – en frihetens personliga parentes, en lek med tiden och oss själva. Alla dessa drömmar och förväntningar om att nu, nu hänger vi oss åt ljuset och värmen, nu följer vi fjärilarnas lekfulla fladder eller försöker tyda det budskap som koltrasten förmedlar från sin grantopp. Bort med brus och snabbköpsstress, in med lust och fägring stor.

I skrivande stund pågår det alltmer uppskruvade fenomenet Almedalsveckan, som stundom liknar ett medialt norrsken på den ljusa sommarhimlen, stundom ett akvarium där landets politikerprofiler svävar runt i sommaridyllen på Gotland. Alla är där, som den olidliga frasen lyder, eftersom egentligen få av dem som väljer våra folkvalda finns på plats med sina frågor, drömmar, idéer och visioner. Men förtjusningen i media gullar på i kölvattnet av prinsessbröllop och fotbolls-VM.

Politiken liknar alltmer en fotbollsmatch – utan boll. Men med ständiga byten av tröjor och identiteter. Påhopp och filmningar i parti och minut. De nya moderaterna uppträder visserligen i buenosaireskt ljusblått, men ännu har inte Schlingman lyckats kopiera Maradonas Che-tatuering i nacken på Reinfeldt – en tidsfråga.

Utan boll… Läs: utan ideologi. Begreppen snos (eller kanske leasas) ogenerat. Gamla (s)-märkta valaffischer stuvas om och förses med ny logga. Reinfeldt har genomgått en snabb (och effektiv) koreografi/mimik-kurs, men ger snarast ett komiskt intryck när han så självbelåtet studsar upp och ner inför sina flaggviftande supportrar. Det enda arbetarpartiet? Låter inte det otäckt välbekant? Den enda vägen, arbetslinjen?

Utefter vägkanterna dessa blåblommande tuvor av cikoria, kaffesurrogatet under beredskapsåren. Hög blå himmel, håglösa moln. Vindtuktad låg barrskog. Nyckelpigor och vindsurfare. Tystnaden i kalkbrottens Slite utgör en fin bakgrund till Schuberts Ave Maria.

Sommar. Gotland, solen och havet. Världen lika långt borta som den var den 19 mars 1938, då man kunde läsa i Gotlänningen: ”Nationerna en skapelse efter Guds vilja. Hitler motiverar sin kupp inför tyska riksdagen. Ångbåtsbolagets taxor kunna ej sänkas. Nya massakrer på Barcelonas civilbefolkning.”

Det var av dessa stränder och glittervatten som Elisabet Hermodsson inspirerades till sina upproriska visor i Disa Nilssons namn, för kanske 40 år sedan. Sommaren är den samma, men tiden är en annan. Frågorna är de samma, men kräver nya svar:

*Vad gör vi med sommaren, kamrater?

Ska vi låta henne vara

Sprida sina dofter

Sin mjukhet

Sin pacifism, daggtramp i gräset

Och maskrosfrön över ängarna*

Vem lyssnar till vad Gotlands raukar har på hjärtat. De liknar det finfördelade folket där de står sammanbitet frågande. Där uppe i Almedalen pågår matchen, men *bollen* har inte setts till på alltför länge. Låt oss tillsammans leta fram den ur brännässelsnåren, låt oss tillsammans delta i matchen utan att uppträda i lånta fjädrar.

*Vad gör vi med sommaren, kamrater?*