BOK

Hallonöarna
Johan Lönnroth.
Federa, 2010.

Samtiden är onödig. I Sverige har det funnits en stark frihetlig vänstersocialistisk tradition, och hade den inte trängts undan av sossar och Moskvakommunister, skulle det se helt annorlunda – och bättre! – ut i dagens Sverige. Inte nog med det. Eländet börjar långt tidigare då en viss Jean Baptiste Bernadotte tillskansar sig Sveriges tron genom falska löften. Så egentligen borde Sverige ha blivit en revolutionär borgerlig republik, och Bernadottarnas ställning är illegitim.

Det är ingen dålig utgångspunkt för en politisk roman, och vänsterpolitikern, V:s vice ordförande 1993-2003, med mera, Johan Lönnroth använder det skickligt som klangbotten i sin politiska thriller Hallonöarna. I en globaliserad värld hotas omistliga värden av en ohelig allians mellan hänsynslösa kapitalister och korrupta politiker, både borgerliga och betongsossar. Men det finns motkrafter, och kampen anförs av en härlig blandning av antihjältar, med den utmanövrerade, deprimerade, medelålders, överviktiga (hmm) socialdemokratiska – avhoppade vänsterpartisten – politikern Jonna Anrås i spetsen.

Johan Lönnroth är väl bekant med politikens okända stigar och irrgångar, och han tecknar en bild som inte är alltför vacker, med mygel, maktmissbruk, intriger och ränker där alla knep är tillåtna, och där det finns ”Fiender, dödsfiender och partikamrater”. Man undrar förstås hur mycket som är självupplevt.
En del brister i trovärdighet, det är svårt att förstå öarnas enorma betydelse för de inblandade, inte heller det varför industriprojektet som planeras där ska vara ska så diaboliskt skadligt.
Men det balanseras mer än väl av äkthet i skildringen.

Den största invändningen är sidospåret med Karl XIV Johan, utan tvekan ett stickspår, som får alldeles för stort utrymme, och det är svårt att inse vare sig dess signifikans eller relevans, inte ens i en historisk kontext.
Lönnroths skönlitterära debut lovar mycket, men nästa gång vill vi läsa en rak politisk thriller. På dem Johan!