Jeremy Cronin är en legend inom motståndet mot apartheid, intellektuell och poet med sju år i fängelse, en av få vita ledare inom SACP – det sydafrikanska kommunistpartiet. Han är nu dess vice generalsekreterare, liksom nyligen utsedd vice transportminister. I en intervju med Flamman försöker han förklara varför det hänt så lite i Sydafrika efter apartheid.
Jeremy Cronin påminner om en brittisk välformulerad vänsterintellektuell, när han håller ett teoripass för det afrikanska vänsternätverket ALNEF i Johannesburg. Vänlig och anspråkslös skulle han kunna vara vilken stillsam universitetslärare som helst när han ritar med tuschpenna på blädderblocket och fäller självironiska kommentarer om sig själv och vänstern i Sydafrika. Men hans politiska historia är lång.
Det var redan under sin tid som student 1968 som han kom i kontakt med kommunistpartiet. Motståndsgrupperna var små och inte så långlivade. Efter en kort tid i Frankrike återvände Jeremy som universitetslärare till Kapstaden. Det var där han arresterades enligt terroristlagarna för sina kontakter med ANC och för att ha delat ut flygblad. Stolt nekade han inte till anklagelserna och satt fängslad i Pretoria 1976 – 1983.
Som för många andra var fängelsetiden också ett universitet för motstånd, han berättar själv.
– Vi brukade kopiera texter för hand där, texter som sedan spreds vidare. Det var nästan som när man präntade på medeltiden. Många av de intellektuella som var där ser den tiden som en mycket viktig bildande tid.
Själv började Jeremy också skriva poesi, fängelset fungerade som en skrivarskola, de delade texter och diskuterade. Han dikter kom senare att läsas under motståndet.
Kommunistpartiet var apartheidmotståndets politiska skola. Nästan alla inom ANC:s nuvarande ledning kommer därifrån, även om en del av dem nu har lämnat partiet. När apartheid föll 1994 var SACP mycket populärt. Det var svårt att ta emot alla som ville bli medlemmar, trots att det var en mycket svår tid för vänstern i världen.
– Alla progressiva projekt, som det socialdemokratiska, hade försvagats. De nationella befrielseprojekten, inte minst i vår region i Moçambique och Zimbabwe, hade förlorat riktningen. Sovjetsystemet hade kollapsat. Vi lyfte den röda fanan här när den samtidigt föll på många andra håll. Vi förstod att vi måste hitta vår egen väg, men det fanns mycket pessimism kring ett radikalt vänsterprojekt. Det påverkade ANC, vi var förvirrade, osäkra och skeptiska.
Tidens lösning var nyliberalismen och den fick inflytande också på ANC-regeringen.
– Vi installerade 1996 ett ekonomiskt program, Gear, i grunden samma strukturprogram som Världsbanken installerat i andra länder, men vi gjorde det självmant. Grundtanken var att regeringen inte fick göra så mycket. Det var inte ett rent nyliberalt program, för det fanns också vissa fördelningsåtgärder. Vi byggde 3,1 miljoner hus för de fattiga, vi distribuerade vatten, elektricitet och telekommunikation. Hela 80-90 procent av befolkningen fick tillgång till vatten och avlopp. Det var fördelning, men fördelning inom ett kapitalistiskt system som funnits hos oss i 100 år.
Strategin var inte oomtvistad inom den allians mellan ANC, SACP och fackföreningsrörelsen Cosatu som styrde landet. SACP och Cosatu var hela tiden skeptiska.
– Vi utlovades massiva investeringar från utlandet om vi genomförde denna politik. Så blev det inte, de första åren förlorade vi en miljon jobb. Då sades det att det krävdes ytterligare privatisering, så vi privatiserade elmarknaden, tågen och en del av telekommunikationen. Men 2001 svängde det, eftersom denna politik inte fungerade någonstans. Vi såg de stora problemen i Östeuropa, krisen i systemets eget hjärteland USA och så vidare. Det har skapat ett större utrymme för vänstern. Vi inom ANC har börjat förstå att det behövs en stark stat som kan intervenera i ekonomin, som kan bygga starka finansiella institut.
Trots att ANC suttit vid makten sedan 1994 är arbetslösheten smärtsam hög i Sydafrika, kanske upp emot 50 procent. Enligt Jeremy Cronin är en annan förklaring den mycket speciella strukturen kapitalismen har i Sydafrika.
– Den landade här i det, som Lenin skulle säga, sin mest utvecklade form. Den var tekniskt utvecklad, kapitalintensiv. Den växte inte organiskt fram ur småskalig produktion, den kom direkt ur paketet, avancerad med en mycket hög nivå av finansiell och teknoligisk kapacitet. Gruvorna var beroende av mycket avancerad teknisk utrustning plus en massiv insats av många outbildade arbetare, en märklig dualism redan från början. Så har det fortsatt med en stark inriktning på export.
Sydafrika lider av det som brukar kallas den holländska sjukan, när ett land är mycket beroende av en framgångsrik exportprodukt, medan andra näringar dör ut. Detta kan gynna en liten privilegierad grupp men det är förödande för folkflertalet.
– Kapitalisklassen har lyckats bra även efter apartheid. Andelen av landets inkomster som går till vinster i företagen har ökat medan andelen som går till löntagarna har minskat. En del av vinsterna har gått till folk inom ANC med bra kontakter inom regeringen. Sydafrikanskt kapital som blockerades under apartheid har dessutom kunnat expandera inom kontinenten, och vi är nu en subimperialistisk makt.
En möjlighet att ändra på detta är att nationalisera gruvorna och kring detta pågår en intensiv maktkamp i Sydafrika.
– Jag läste just i en affärstidning att gruvor värda åtta miljarder tagits över av privata intressen nära regeringen. Deras reaktion var att det är skumt, men kanske bra. Det hindrar enligt dem förslagen om nationalisering. De skrev att det är bra om ANC blir korrupta, för då är de intresserade av att ta över själva istället för att nationalisera. Dessutom minskar tilltron till staten bland vanliga människor, det skapar desillusion och misstro vad som går att åstadkomma på politisk väg.
Inkomstklyftorna i Sydafrika har inte minskat med apartheid vid makten, Sydafrika anses nu vara världens mest ojämlika land. Vad är det som sker i Sydafrika?
– Den sociala välfärden har förbättrats, 1994 hade 2,4 miljoner någon form av socialt understöd, nu är det 11,3 miljoner som får något slag av socialt understöd. Den siffran visar på en framgång men är kanske också ett symptom, en fjärdedel av befolkningen behöver stöd av något slag. Vi kan inte ha 15 år till när vi gör bra saker, utvidgar skyddsnätet, men där skillnaderna är lika stora. Vi kan inte leva hur länge som helst på vår gamla popularitet.
Är det inte dags för SACP att lämna alliansen?
– Den förre presidenten Thabo Mbeki ville provocera oss att lämna ANC. Jag anser att om vi gick ur skulle vi överge ANC och lämna över det till högern. Vi har kämpat den interna kampen inom ANC och delvis vunnit den. Mbeki fick inte bara sluta som ordförande för ANC, han måste också avgå som president ett år innan mandattiden var slut. Vi gjorde det tillsammans med andra krafter som heller inte tyckte om Mbeki, fast en del av dem är värre an Mbeki. De driver en mycket demagogisk afrikansk linje, en grupp är mycket antikommunistisk, antifacklig, och rasistisk, de ligger nära Robert Mugabe i Zimbabwe.
Finns det inte en risk för en liknande utveckling i Sydafrika som i Zimbabwe?
– Jag tror inte det, det finns en tydlig skillnad mellan befrielsekampen där och här. I Zimbabwe fanns det mycket land för den svarta bondebefolkningen och det var på landsbygden befrielsekriget fördes. Mugabe lyckades demobilisera de krafterna och få dem att vända tillbaka till landsbygden. Här i Sydafrika ägdes nästan allt land av de vita, befrielsekampen fördes därför i kåkstäderna, på skolorna, universiteten och på tidningsredaktionerna. De grupperna finns kvar och här finns en starkare demokratisk tradition. Därför kommer Sydafrika inte att bli Zimbabwe.
