Irlands LO – Irish Congress of Trade Unions – har bara ett 20-tal anställda vid högkvarteret på Parnell Square i centrala Dublin. När utländska media ringer och vill tala med LO:s ekonomiska enhet, får de veta att han heter Paul Sweeney. Själv sitter jag under takåsen i högkvarteret och ansvarar för LO:s globala solidaritetsprogram. Pauls kontor är på andra våningen så jag går en trappa ner, för en intervju på Flammans vägnar.

Tre kriser

Paul Sweeney är en klok, vänlig man som inte sjunger med i de nyliberala ekonomernas kör.
– Krisen på Irland har idag tre sammanlänkade huvudproblem, förklarar Paul. Det handlar om en finanskris, en bankkris och en massarbetslöshet.
– Irland hade 15 års positiv ekonomisk utveckling fram till 2001, då högerregeringen under Fianna Fail-partiet, beslutade om skattesänkningar. Regeringen gav också vännerna inom bygg- och investmentbolagen möjligheter att göra stora skatteavdrag. Dessutom avreglerades banksektorn. Den överhettade ekonomin blev inflammerad. Spekulationen tog fart.
– LO kritiserade skattepolitiken. Vi framhöll att ekonomin behövde kylas ner. Regeringen borde ha fonderat pengar för sämre tider, säger Paul men erkänner att LO borde ha varit skarpare i sin kritik mot bank­avregleringarna.
– Det medförde en utlåning där vem som helst kunde låna pengar. Unga människor med låga inkomster fick låna för att köpa nybyggda hus. Men mest lånade byggbolag och fastighetsspekulanter.
Paul berättar att dåvarande finansminister Charlie McCreevy, sedermera EU-kommissionär, brukade säga att ”det som är bra företagen är bra för Irland AB”.
– McCreevys skattepolitik tillsammans med avregleringarna skapade fastighetsprisbubblan. Den nyliberala politiken förstörde ekonomin.
– Jag blev chockad av krisens omfattning hösten 2008, säger Paul. Få personer hade kunskap om situationen i banksektorn. Nu vet vi att nästan alla banker leddes av gangsters som lånade ut pengar som sjömän på fyllan. Hundar på Dublins gator hade säkert fått lånat pengar om de velat, säger Paul med sitt spontant kraftfulla språk, som ibland skapar hysteri på högerpressens ledarsidor.
Men euron och den av EU fastställda räntan bidrog väl till problemen, säger jag. Paul förnekar inte det.
– Den fasta räntan var för låg för vår överhettade ekonomi. Räntan hade varit fyra procent högre om vi fortfarande hade haft en egen valuta. Men jag är inte emot euron.
– Det här problemet hade kunnat åtgärdas om vi hade haft stark reglering av bankernas utlåning och tuffa finansinspektörer, hävdar Paul.

Ett socialt Europa

Irlands LO tog ställning för Lissabonfördraget, även om några av medlemsförbunden stod på Nej-sidan. Idag är regeringen av EU tvingad att till 2014 klara målet max tre procent budget underskott. Det kräver enorma nedskärningar som drabbar de fattiga hårdast och kan få Irlands ekonomi att bryta samman. Paul Sweeney säger att det ekonomiska läget gör honom mycket deprimerad. Han menar att EU:s treprocentmål är orealistiskt.
– Stabilitetspakten är för rigid. Länder som Irland och Grekland måste få mer tid att lösa sina problem. Men högern styr EU-institutionerna. Arbetarrörelsen måste utveckla en ny modell för ekonomisk och social utveckling i Europa.
I det så kallade Croke Parkavtalet i våras accepterade LO de genomförda lönesänkningarna i offentlig sektor, mot regeringens löfte att inte ytterligare sänka lönerna eller att avskeda någon. Högerekonomerna säger nu att avtalet måste rivas upp. Paul Sweeney varnar regeringen.
– Det vore naivt och dumt att riva upp avtalet. Det kan leda till fullständig anarki.
LO understryker att staten inte bara kan skära ner, utan måste öka sina intäkter med höjda skatter och avskaffande av många skatteavdrag. Företagsskatten, som är EU:s lägsta, skulle med marginella höjningar ge stora intäkter, säger Paul. LO vill också att staten använder en miljard euro ur nationella pensionsfonden till investeringar, ekonomisk stimulans. Men han tror inte att en isolerad keynesiansk politik skulle fungera i en liten öppen ekonomi som den irländska. Den europeiska arbetarrörelsen behöver en gemensam ekonomisk strategi. Ett nytt paradigm för ett socialt Europa, avslutar Paul.