Våren 2009 läste jag boken The Political Brain av den amerikanska psykologen och psykoanalytikern Drew Western. Sedan dess har jag varit ett fan. Och kanske skulle vi gjort slag i saken och försökt bjuda in Western genom någon tankesmedja så att han kunde ha fått peppra dom rödgröna med sina forskningsrön. Boken har nämligen undertiteln: ”The role of emotion in deciding the fate of the nation”.

Han säger bland annat detta banala men fundamentala: Bra idéer säljer sig inte själva. Anhängare av demokraterna som han är, har han naturligtvis varit bekymrad över partiets valförluster under åren och ställt sig frågan: Varför vinner partiet inte val när majoriteten av befolkningen skulle få det bättre under deras styre? Obama bröt trenden hösten 2008, men ligger två år senare risigt till i opinionsmätningarna. Istället seglar högerns stormtrupp – Tea Party–rörelsen – upp som ny politisk kraft och republikanerna vädrar morgonluft.
Här hemma råder svensk höst. Det är inte bara landskapet som ter sig kalt och dystert utan i högsta grad gäller det också svensk inrikespolitik. Alliansen vann trots att de försämrat och förvärrat för en stor del av befolkningen. Trots att de har gjort noll knop för att få ner arbetslösheten. Trots att de har utförsäkrat sjuka människor i absolut fattigdom. Vänstern hade smash-läge men förlorade ändå.

Western menar att vänstern generellt är för rationell med sina duktiga siffror och fakta. Det vill säga det handlar inte om att ha rätt, utan att få rätt. Människor gör inte ett överlagt val mellan två olika politiska åtgärdsprogram – vi funkar inte så; vi väljer inte vårt liv på det sättet.
Den kraft som kan mobilisera och kanalisera hopp, ilska, rädsla, räddning genom sin retorik vinner mot torrbollarna. Det gäller att komma in i blodomloppet hos folk; att nå rätt kroppsdel: hjärtat.
Och som vi alla vet sitter hjärtat på vänster sida. Vi vet det, men alla känner det inte. Vi måste lära oss att kommunicera att det är livet det gäller – inte att-satser i ett beslutsprotokoll.