En av de mest skakande skildringar jag vet av förintelsen är romanen Jakob lögnaren av Jurek Becker.
Boken är tyvärr ganska bortglömd, kanske beroende på att den utkom i DDR och inte förbjöds där.
Det som gör den så skakande är inte otäcka våldsskildringar – utan den vardagsrealism, humor och spänning med vilken de dödsdömdas liv i ett ghetto någonstans i Polen skildras. Det går inte att hålla människorna ifrån sig; de är som vi.
Därför blir deras obevekliga öde något som drabbar med full kraft.

Ibland undrar jag om en del ohyggliga förintelseskildringar gör att vi avskärmar oss – och detta är livsfarligt.
För det började ju inte med högar av lik, och hur ska vi bli varse varningsklockorna i vår egen tid om vi är lamslagna av våldsporr?
Judar har börjat flytta från Malmö. De törs inte bo kvar, sedan ett läger för sju-tioåringar i mosaiska församlingen angripits av ungdomar som kastade sten och skrek nazistiska slagord.
Sakta men säkert töms Irak och stora delar av Mellanöstern på kristna, efter islamistiska gruppers mord och trakasserier. Men Sverige skickar tillbaka kristna irakier.
Till soptippar i Rumänien, en del blyförgiftade, skickar Sverige och andra EU-länder tillbaka romer.
Barn, med kroppar vanställda av den gamla blygruvan, minns Norge och Sverige, pratar respektive språk och längtar till dagis.

I gamla människors bröst bor minnena av 1930-talet; de judiska läkarna vi vägrade ta emot, larmrapporterna vi ignorerade, J i passen, som gjorde halva jobbet åt Gestapo…
Alla vet att Versailles-freden och depressionen krattade manegen åt Hitler.
Att se åt vem den råa nyliberalismen, finansbubblorna och den sociala nedrustningen krattar manegen är inte så svårt.
Om man ids titta.
Det värsta med nazismen är inte det som inte går att förstå – utan det som går att förstå.
Låt oss i vänstern solidarisera oss med Europas romer, med Malmös judar, med Iraks kristna.
Innan det är för sent.