Twitterprojektet Prata om det är hoppingivande för att det så konkret belyser de snåriga kopplingarna mellan det flagranta våldet och den fumlande normaliteten. Vad som står på spel i båda ändarna av spektrumet är frågor om respekten – och avsaknaden av sådan – för att andra människors viljor och upplevelser inte alltid harmonierar med våra egna behov.
Nyligen såg jag en intervju med nobelpristagaren Vargas Llosa. Jag har inte läst hans böcker, som fått utstå så många anklagelser om sexism, men intervjun i sig var talande. Den svenska journalisten frågar honom hur han ser på kritiken. Hade jag varit i Vargas Llosas kläder hade jag känt mig synnerligen besvärad av den. Jag hade velat förstå vad det är som gör att så många kvinnor finner mina böcker stötande. Eftersom anklagelserna är allvarliga hade jag också bemödat mig ordentligt om att bemöta dem, om jag fann dem foglösa. Men Vargas Llosas svar är av en annan kaliber. Han ger inget som helst uttryck för att ha lyssnat till anklagelserna, för att de skulle betyda något för honom. Han bara levererar ett obekymrat ”Jag tycker att kvinnorna är de starkaste karaktärerna i mina böcker”. Eller något i den stilen.
Det är i ljuset av denna typ av normal manlig oförmåga att respektera kvinnors upplevelser som vi måste förstå även de grövre övergreppen. Vi måste se kopplingen. Den vanligaste typen av våldtäkt orsakas av att mannens respekt för kvinnans egen upplevelse och vilja har en gräns. Intresset för kvinnan som självständig individ är villkorat av att hennes egen individualitet inte blir för obekväm – då tar sig många män rätten att ignorera den. Till exempel när kvinnor utsätter ens verk för allvarlig kritik. När ens rädsla för att inte vara åtråvärd är så stor att en kvinnas nej blir för smärtsamt att ta in. Eller när knullet är så skönt att det bara vore så oerhört synd att sluta.