”Direkt vald, direkt kontaktbar”. Plakaten med bilden av Die Linke-ledaren Gesine Lötzsch pryder den breda avenyn i Berlins östliga stadsdel Lichtenberg, en gata som fram till för 20 år sedan hette Lenin Allé, men som nu har det mer oantastliga namnet Landsberger Allé.
Härifrån är partiledaren invald i den tyska nationalförsamlingen Bundestag med 47,5 procent av befolkningen i ryggen. 11,9 procent av rösterna vid valet hösten 2009 var definitivt ett genombrott för vänstersocialisterna i Die Linke. Sedan har partiet, som är en mycket sammansatt allians, gått igenom ett ledarskifte och de markerade frontfigurerna Gregor Gysi, Lothar Bisky och Oskar Lafontaine har trätt tillbaka. I stället har den avhoppade socialdemokraten, fackföreningsmannen och ekonomen Klaus Ernst och lingvisten Gesine Lötzsch, med bakgrund i det statsbärande partiet i DDR, tagit över rodret.
I höst har programdiskussionen i Die Linke gått så turbulent till att det skapat ständiga rubriker. Det mycket unga partiet letar fortsatt efter sin själ och de olika fraktionerna står till synes långt ifrån varandra. Ska målet vara ett socialistiskt samhälle där bekämpning av de kapitalistiska monopolen står centralt i arbetsprogrammet? Är tyskt deltagande i militära operationer utomlands, även med FN-mandat, något partiet ska acceptera för att komma med i en regeringskoalition?
Grovt uttryckt går skiljelinjen här, som så ofta i dagens Tyskland, mellan det gamla öst och väst. Medan de radikalare i väst fruktar en glidning åt höger och att partiet fjärmar sig från ett socialt radikalt program och blir slappa kopior av socialdemokraterna, ser många medlemmar i de östliga delstaterna utopisterna i väst som verklighetsfrämmande drömmare som står i vägen för politiskt samarbete med socialdemokraterna (SPD, Sozialdemokratische Partei Deutschlands) och De gröna på nationellt plan från 2013 – och redan efter lokalvalen nästa år i flera östliga förbundsstater.
När Klassekampen möter Gesine Lötzsch i kontorsbyggnaden bakom den gamla riksdagsbyggnaden, är det ett Berlin präglat av nervositet. Polis och avspärrningar finns överallt, efter att regeringen har höjt beredskapen för möjliga terrorangrepp och lagt – som det så populärt heter – en järnring runt landets styrande elit. Lötzschs sekreterare skakar uppgivet på huvudet. Det är hysteri utan dess like, suckar han. Den 48-åriga partiledaren själv är emellertid det personifierade lugnet, och hon är tydlig med vad som är partiledarens strategiska position.
– Som oppositionsparti är den största utmaningen för oss att regeringen i det här landet för en högerpolitik som är mer höger än i andra europeiska länder. Därför är den största uppgiften att ingå som en del av ett regeringsalternativ efter nästa federala val 2013.
Men all intern oro i Die Linke har fört partiet in i skuggornas dal jämfört med den ena aktuella samarbetspartnern De gröna. Konflikten om en kontroversiell järnvägsstationsutbyggnad i Stuttgart och massdemonstrationer mot lagring av kärnavfall vid Gorleben har gett de gröna ett lyft – även om Die Linke-veteranen Gregor Gyse försökte att inkassera lite av den mediala välviljan genom att själv köra en av traktorerna som blockerade det dödliga avfallet.
– De gröna är väldigt högt uppe nu, men vi vet inte hur länge det varar. Det är en hajp och nu är alla tidningar begeistrade. Med tiden kommer det att lägga sig, säger Lötzsch.
Själv har hon suttit i nationalförsamlingen i åtta år och menar att det är uppenbart att Die Linke och socialdemokraterna står långt närmare varandra politiskt – en uppfattning som får näring av de grönas ständiga påminnelser om banden mellan Die Linke och det auktoritära socialistpartiet i DDR, SED (Sozialistische Enheitspartei Deutschlands). Die Linke å sin sida ser de gröna i bästa fall som socialliberaler från medelklassen som har frikopplat ekologi från sociala frågor.
– Vi har erfarenhet att styra tillsammans med SPD här i Berlin och i Brandenburg. Det finns goda förutsättningar för att vi ska komma i samma position i Mecklenburg Vorpommern, där socialdemokraterna idag är i storkoalition med kristdemokraterna (CDU). Dessutom har vi ett mål att bli det största partiet i Sachsen-Anhalt och få statsministerposten där. Vår idé är att stärka partiet med goda lokala valresultat och att det ska smitta över på nationell nivå, säger Lötzsch.
I november försökte partiledarduon att lugna partikamraterna på en konferens i Hannover där 600 delegater var samlade för programdebatt och det gick mer än hett till. Nästa år ska det hela avgöras på programkongress.
– Vi måste tåla oenighet när partiet har sagt att vi ska ha två år av programdiskussion, säger Lötzsch.
Hon menar att ett av problemen är att en del medlemmar har den felaktiga uppfattningen att programmet ska ge svar på hur Die Linke ska komma i regeringsställning. Själv lyfter hon fram diskussionen om huruvida partiet är feministiskt nog som en ideologisk utmaning.
– Partiet har två olika rötter. En av dem är fackföreningsrörelsen, med många tidigare socialdemokrater. Fackrörelsen är ofta inte så feministiskt inriktad…
Själv har feministen Gesine Lötzsch provocerats över att hennes egen make används mot henne, både av pressen och av politiska motståndare. 48-åriga Lötzsch är gift med den mycket äldre Roland Lötzsch, som satt tre år i fängelse som politiskt oppositionell under DDR-regimen. Mindre känt har det fram till i år varit att han efteråt användes som inoffizieller mitarbeider av Stasi, alltså civil angivare – något över 600 000 andra DDR-medborgare också var.
Gesine Lötzsch har vägrat att kommentera det hon säger är ”osmakligt missbruk av min makes öde”.
Chefen för minnesmärket vid det tidigare Stasifängelset i Lichtenberg, Hohenschönhausen, Hubertus Knabe, säger att med fru Lötzsch i ledningen kan DDR fortsätta med sin ”cyniska odling av DDR-tiden”.
Men Lötzsch är inte intresserad av att ge efter. Då det avslöjades att partikamraten Kerstin Kaiser i Brandenburg hade varit inoffizieller mitarbeiterin, tog hon henne i försvar.
– Kaiser är vald direkt in i förbundsstatsförsamlingen tre gånger. Det är en del av demokratin att hon därmed kan ha förtroendeuppdrag, också ministerposter.
Gesine Lötzsch har valt att bo i höghusområdet i öst och hon lägger vikt vid närheten till väljarna och tillgänglighet. Hon deltar i lokala arrangemang, besöker äldreboenden och sjukhus och är socialt engagerad i barn som inte har råd att åka på semester. Och ja, folk märker reklamen på Landsberger Allé där partiledaren skryter över sin tillgänglighet. De ringer jämt och ständigt och beklagar sin nöd, särskilt när det är något problem med myndigheterna.
– Jag kan med säkerhet slå fast att ingen verkligen vill ha tillbaka DDR, och lika säkert att socialismen inte är misskrediterad. Folk skiljer mellan socialism och DDR, för DDR var inte socialistiskt, säger hon och pekar på att en opinionsundersökning från Forsa i fjol visade att över sju av tio tyskar tycker att ”socialism är en bra idé”. Samma undersökning visade att nio av tio tidigare DDR-medborgare menade att den sociala tryggheten är sämre nu än under DDR-tiden och över en tredjedel önskade att de fortfarande bodde i DDR.
Muren sitter i huvudet säger tyskarna. Gamla DDR-medborgare har ”Mauer im Kopf”. Lenin sade en gång att tyskarna aldrig vill göra revolution, nej de vill inte ens storma en järnvägsstation utan att lösa biljett. Men för 20 år sedan skedde det och DDR föll.
– Folk ville bli kvitt DDR. Det fanns krav på demokrati och en bättre levnadsstandard. Det är ett stort problem att det gapet fortfarande finns och att det i hög grad är ett resultat av medvetna politiska beslut, säger Lötzsch och tar nedläggningen av vetenskapsakademin i öst som ett exempel.
Hon menar att det bara är att se på vem som leder det enade Tyskland, de viktiga federala strukturerna, för att förstå var makten ligger. Med ett undantag, Angela Merkel, som växte upp på landsbygden i DDR utanför Berlin – är det rensat på tidigare DDR-medborgare på maktpositioner.
– Mauer im Kopf? Nej, den finns inte i huvudet utan i plånböckerna, säger Lötzsch.
Hennes kontor är dekorerat med en plansch, en karta som som visar arbetslösheten i de 16 förbundsstaterna. Med undantag av Bremen ligger de östliga staterna som pärlor på ett snöre i toppen.
Allra högst är arbetslösheten i Berlin, med 12,6 procent.
Die Linke är representerat med 76 representanter i Bundestag, och många är direktvalda.
– Det är inget tvivel om att vi är nära förbundet med väljarna i öst. Vi är det enda partiet som har sagt klart nej till kriget i Afghanistan, det första kriget Tyskland är med i sedan andra världskriget. Och vi var emot SPD-kanslern Gerhard Schröders och Joschka Fischers Agenda 2010, som förvärrade livssituationen för väldigt många människor.
Motståndet mot nedskärningarna i välfärdsstaten genom liberala reformer och mycket stramare regim för långtidsarbetslösa och försörjningstödstagare (genom de så kallade Hartz IV-lagarna) är en hörnsten i Die Linkes politik. Det ska enligt Lötzsch vara helt centralt förhandlingstema om en koalition med socialdemokraterna ska bli möjlig i framtiden.
– Tidigare var det inte möjligt att bli fattig så snabbt som idag eftersom man blir beroende av Hartz IV-stöd. Tidigare var vägen ner i djup fattigdom lång. Den här förändringen har gett människor en kulturchock, och folk accepterar inte systemet.
Valresultatet 2009 tyder på att hon har rätt. Socialdemokraterna som uppfann Hartz IV blev hårt straffade och slutade på katastrofala 23 procent. Det kan göra det till en dygd av nödvändigheten för SPD centralt att tina upp i diskussionen om Die Linke nationellt.
– Hatz IV har blivit en enorm social kris för Tyskland. Människor är exkluderade, de är kontrollerade – och riktigt kvalificerade människor som ingenjörer tvingas att jobba för en euro i timmen som till exempel ”trädgårdsmästarassistent”. Folk känner sig förödmjukade, säger Lötzsch.
Hon menar också att systemet närmast kräver att arbetsgivare ska utnyttja det, genom att erbjuda jobb som är uselt betalt, men som människor tvingas att ta för att inte mista sin försäkring. Bara i Berlin finns 200 000 personer som inte tjänar tillräckligt för att kunna leva på sin lön och därför måste ta emot socialhjälp som tillägg. På landsbasis är siffran 1,3 miljoner och det kostar staten elva miljarder euro årligen.
– Att man först ska jobba och sedan måste gå till socialen efteråt är meningslöst och förnedrande. Det enda svaret på det är en lagbestämd minimilön, säger Die Linke-ledaren.
Här har också fackrörelsen kommit på banan med krav om en sådan fastställd lön, även om Die Linke har lagt sig något högre. Medan tyska LO har lagt sig på 8,5 euro i timmen menar Die Linke att lönen måste upp i tio euro i timmen.
Varningarna om att Die Linke skulle bli ett nytt SPD tar hon med ro.
– Det är ingen fara med det. I Tyskland är socialdemokraternas vision att modernisera kapitalismen. Vårt mål är helt annat. Det är en demokratisk socialism.
Artikeln har tidigare publicerats i Klassekampen.
Texten är något kortad.
Översättning: Anne-Li Lehnberg.
