Allt jag hade var ett sms från en kollega: ”Ring mig. Din pappa är på akuten.”
Jag kastade mig på tåget till Gävle. Det tog mig åtta timmar att hitta honom. Varken 1177, akutmottagningen han tagits till eller sjukhuset han sedan blev förflyttad till visste var han var så jag bestämde mig för att själv leta rätt på honom.
På tåget – stillastående på grund av ett vagnfel – försökte jag gång på gång slå undan tanken att han inte gick att hitta för att han var död. Hur fungerar det om man dör på akuten? Borde inte sjukhuset åtminstone ringa anhöriga då?
Några veckor senare besökte jag pappa på Sandvikens sjukhus. Just den dagen var även lokala politiker från Moderaterna och Sverigedemokraterna där. I korridorerna viskades det att makthavarna undersökte möjligheten att lägga ned sjukhuset och flytta verksamheten 2,4 mil bort till Gävle.
Hade jag precis bevittnat nedmonteringen av välfärden? Egentligen hade jag redan sett det, när jag såg undersköterskorna springa på larm. Deras ljusgråa hår och krökta ryggar påminde mig om liljekonvaljer vars tunga huvuden drar dem mot marken. Ändå lyckas stjälken hålla sig upprätt.
Tre och en halv vecka för att få ett sjukintyg från ett av sjukhusen. Åtta dagar tills att pappa blir duschad på ett annat. Journaler som fastnar i ett limbo mellan olika regioners system. Försäkringskassan som tycker att pappa själv kan skicka in sjukintyget medan han är sängliggandes. Personal som pekar åt alla håll för att tvätta sina händer, eller som ser en djupt i ögonen och säger ”vi gör så gott vi kan.”
Det är en sorg att se sin förälder sjuk. Det är en tjock svart sörja som lägger sig över bröstet, ringlar ned i magen där den samlas som en klump koagulerat blod. Det är lika sorgligt att inse hur stora hålen är i det nät som ska fånga den sjuke. Jag önskar att den här texten skulle handla om värdet av det omätbara. Om hur man botar sorgen med kärlek och omsorg. I stället vill jag skriva om pengar.
Är det inte dags att högern tar höjd för att en tillvaro utan krig och inflation inte finns?
För drygt två veckor sedan presenterade regeringen vårbudgeten. Det har nog inte undgått någon att den största satsningen för att lyfta Sverige ur lågkonjunkturen är att utöka ROT-avdraget från 30 till 50 procent. Eller ROT-bidraget som pappa skämtsamt väser fram en kväll medan jag och mamma bäddar ned honom.
Vårbudgeten är som den finstilta texten ingen läser. Resurserna fördelas främst på hösten. Då valde regeringen att bland annat sänka flygskatten och gjorde det skattefritt att ha upp till 150 000 kronor på ett ISK-konto. Inför 2025 skar regeringen dessutom ned de generella statsbidragen till regionerna. Vårdförbundet och Kommunal påpekade snabbt att av de 60 miljarder som utgör årets budgetutrymme gick ungefär tre till sjukvården, vilket är en tredjedel jämfört med budgeten som presenterades inför 2024.
Redan i augusti 2024 hade 4 547 personer i landet varslats om uppsägning, vilket är den högsta siffran sedan Arbetsförmedlingen började mätningarna 2010.
Enligt SKR slutade det totala underskottet för 2024 på -9,7 miljarder kronor. Men skillnaderna mellan regionerna är stora, och Gävleborgs underskott är fyra gånger större än Stockholms per invånare.
Kanske är det förklaringen till att rehabiliteringscentret i Stockholm där min pappa nu befinner sig ser ut som om det designats av Alvar Aalto, medan sjukhuset i Gävle för tankarna till Sovjet, typ post-Tjernobyl.
Om man blickar högerut är lågkonjunkturen roten till alla politiska problem (och invandrarna såklart, glöm inte dem!) som i sin tur beror på Trumps tullar, inflationen, kriget i Ukraina, arvet från pandemin och bla bla bla. Missförstå mig rätt, detta är säkert sant minus invandringen.
Läs mer
Men det är som om regeringens politik måste mätas, vägas och räknas fram i ett laboratorium utan att en enda felkälla från det pågående livet får registreras. Endast under perfekta förhållanden finns det pengar till välfärden. Synd bara att kris tycks vara det rådande. Är det inte dags att högern tar höjd för att en tillvaro utan krig och inflation inte finns?
För varje gång jag hälsar på pappa på hans nya sjukhus tänker jag på en familj på det förra, hur deras ansikten sken upp när läkaren som pratade samma språk som dem kom förbi. Jag undrar om det någonstans mellan procentsatserna 30 och 50 fanns plats för fler tolkar i vården? Och hur mycket kan sköterskornas ryggar böjas innan de knäcks?
Den tjocka svarta sörjan kommer nog att stanna kvar ett tag men den har grumlats av ilska. För det går att välja en politik som vårdar – inte bara den sjuka kroppen, utan även det gemensamma.
