Nu var det så äntligen dags att beställa årets fröer. Väl tillrätta på en trasmatta och med alla gamla fröpåsar utspridda över halva vardagsrumsgolvet skriver jag med iver ner en lång lista på de grödor som ska täcka de 250 kvadratmetrarna kolonilotter under 2011 års odlingssäsong. Morot, kålrabbi, kålrot, palsternacka, tomat, vintersquash, grönkål, rödbeta, mangold och så vidare. Nu uppstår en svårighet. Borde jag kanske beställa ovanliga sorter såsom haverrot, blå morot, kardon, svartrot och gul mangold för att hjälpa till att bevara dessa för framtiden? Och för att fröfirman ska kunna ha råd att betala den nya avgift som ska täcka kostnader för kontroll och registrering av fröer som Bryssel (eller om flyttkarusellen just då befann sig i Strasbourg) sedan årsskiftet kräver. Eller kanske helt enkelt bara för att bunkra fröer, och börja odla egna att byta med andra – helt avskilt från byråkratins långa arm.
Det är kanske ganska smart egentligen, och nåt man skulle överväga. Seriöst. Byter man fröer så kan ju inte Jordbruksverkets (alltså EU:s) myndighetsutövning komma åt en. Och dessutom slipper man via momsen medverka till statliga investeringar i nya motorvägar, räddningspaket för vinstdrivande banker, reklam för svensk vapenexport, subventioner för flygbränsle och krig i Afghanistan. Jag får bara hoppas att jag köper tillräckligt med mjölk och salt för att bidra till tågen, skolan, vården och omsorgen!
Apropå moms kan man ju undra hur det kommer sig att fröer ska beläggas med 25 procent skatt. Som livsmedel skulle de väl kunna momsbeläggas med tolv procent – eller som annan kultur med sex procent! För odling är faktiskt kultur. Själva ordet betyder ju odling, från latinets cultura. Mänskliga civilisationer uppstod när vi blev bofasta och började odla jorden. Då framväxte också kultur i bemärkelsen konstnärlig verksamhet och socialt överförda levnadsmönster. Jag vill inte påstå att mina odlingar är särskilt bra exempel på konst, men odlingen är i högsta grad en kreativ process. En process som jag bara är en del av att sätta igång. I staden blir odlandet också en kommunikationsform, både muntlig och tyst, med de människor som passerar förbi. Men framförallt är odling ett sätt att föra vidare traditioner och kunskaper. Och om inte det är kultur så vad är då det? Att kulturbegreppet behöver omprövas, det är nog en av de få saker jag håller med Hägglund om. Han skulle för övrigt ha stora svårigheter att placera in mig i ett av hans två fack, verklighetens folk eller kulturelit. Och det har jag själv också…
Tillbaka till odlandet. Med inte alltför stor fantasi skulle man kunna se eget odlande som ett sätt att skapa egna rum utanför marknadens rum. Jag menar, under de åtta-nio månader om året då jag inte köper några grönsaker alls så lämnar jag ju både lökrummet och morotsrummet och potatisrummet och rödbetsrummet och, ja ni fattar. För mig är det också ett sätt att göra mig fri från fast heltidsarbete, och få en massa tid att vara i innanförskap med både nära och flyktiga bekantskaper. Och att reflektera över samhället. Månne skrämmer detta någon.
