Mycket kan sägas om varför människor ger sig ut på gatorna för att demonstrera, eller för den delen revoltera. Jag deltog en gång i ett samtal med en äldre socialdemokrat i Blekinge. Samtalet tilldrog sig i en TV -soffa framför Bingolotto. Han ifrågasatte varför jag och dåvarande flickvännen, hans barnbarn, skulle ut och demonstrera på 1 maj. Det var 1990-tal, valår och Vänsterpartiet skulle komma att göra sitt starkaste val någonsin. Vi hade vind i seglen, men enligt honom inget att demonstrera för. Flickvännen svarade honom att han minsann också demonstrerat i sina dar, nu satt han förstås mest i bastun med andra fackliga veteraner och pensionerade kommunpolitiker. Han tittade på oss och skrockade: ”Ja men då gällde det ju maten!”.

Då skakade jag på huvudet, men jag har ofta tänkt på de där orden, särskilt de senaste veckorna när jag, från min egen TV-soffa, sett hur nordafrikanerna revolterar. För det som tände upprorsgnistan var oron för maten. Regionen importerar en majoritet av de livsmedel som konsumeras och när världsmarknadspriserna stiger, blir konsekvenserna därför mycket direkta. Särskilt beroende är man av veteimporterna. Matpriserna i världen är de högsta någonsin, högre än under förra matkrisen 2007-2008 och dyrast av allt är vetet. Bränderna i Ryssland och felslagna skördar i Kanada och Australien har gjort att priset nu är 70 procent högre än för ett år sedan. Finansmarknadens placerare har naturligtvis passat på att spekulera i den uppkomna bristen och därmed trissat priserna ytterligare.

Att pristoppen på livsmedel inte fått akuta effekter i bortre Asien beror på att priset på ris ännu bara är hälften så högt som under krisåren 2007-2008. Men snart kommer det ett dåligt risår och då är det andra regimer som får se upp. När det gäller maten går ingen säker.