Den fruktansvärda naturkatastrof som drabbat Japan har till idag skördat 2 800 dödsoffer. Siffran kommer att stiga, men hur märkligt det än kan låta vittnar denna siffra om att det japanska samhället på vissa flera avgörande sätt är starkt.
Japan har en stark stat som klarar att möta behoven i ett land med stora risker för jordbävningar. Man har genomfört nödvändiga byggnormer och stadsplanering och när katastrofen ändå händer, klarar man att evakuera, rädda och vårda. Det är också ett land som har en av de bästa försäkringarna mot det våldsamma kaos som naturkatastrofer kan utlösa – en jämn inkomstfördelning, något som ger nödvändiga förutsättningar för tillit och hjälpsamhet mellan människor. Jämlikhetsandens författare Wilkinson och Pikett noterar att Japan, tillsammans med de skandinaviska länderna är ett av världens mest jämlika länder, och därför ett land med låg kriminalitet och stark social organisering. Det är där, inte i hudfärg eller etnisk homogenitet som skillnaden mot New Orleans eller Haiti ligger.
Om Japan står starkt även efter denna katastrof kan detsamma inte sägas om kärnkraftssamhället.
”I världen finns 442 kärnkraftverk, de flesta ligger – precis som Fukushima – väldigt nära havet. Inom de närmaste decennierna kommer klimatförändringarna att orsaka kraftigare stormar, fler översvämningar, högre havsnivåer, mer skogsbränder och ett dussin andra händelser som är konsekvensen av ett klimatsystem ur balans.”, konstaterar klimatmagasinet Effekts David Jonstad.
Man kan tillägga att reaktorhaverierna inte beror på att vågor slagit sönder själva kärnkraftverken, utan satt el-försörjningen ur spel. Och det är något som mycket väl kan hända i länder som inte har problem med just jordbävningar. Det är därför exempelvis Tyskland nu ser över sin kärnkraft.
Kärnkraftsvännerna har gått på offensiven, väl medvetna om hur starkt tidigare reaktorhaverier i Harrisburg och Tjernobyl påverkat opinionen. Tre argument utgör kärnan: först har hävdats att reaktorerna kan kontrolleras. Därefter säger man att kärnkraften är ett koldioxidneutralt alternativ, som mer än någonsin behövs för att göra av med fossila bränslen. Och till sist vill man sätta fokus på att tusentals människor har dött av tsunamin, men ingen av kärnkraftshaveriet.
Bortsett från den cyniska användningen av dödsoffer för att stilla människors berättigade oro inför en pågående härdsmälta är det på många sätt en problemfylld och enögd argumentation. Hur situationen vid reaktorerna utvecklas vet vi inte än, bara att risker för härdsmältor kommer finnas under veckor, och troligen månader. Utsläpp av radioaktivt material råder det just nu också olika uppgifter om och det finns tecken på att myndigheterna har en ljusare bild av läget än det finns skäl för. Men kärnkraftsolyckor har mycket längre tidsram än så: det är den verkan av material med lång halveringstid och själva arbetet med att plocka isär ett förorenat kärnkraftverk.
Om radioaktiva ämnen sprids i sådana mängder att människor skadas får katastrofen helt andra dimensioner. Efter Tjernobyl, den hittills värsta kärnkraftskatastrofen beräknas kostnaderna för Ryssland, Vitryssland och Ukraina uppgå till hundratals miljarder dollar, enligt IAEA:s rapport från 2006. En stor del utgjordes av pensioner och förmåner – sju miljoner människor i de tre länderna ansågs ha rätt till olika typer av ersättningar. Kostnaderna vägde tungt på länderna. Vitryssland spenderade 1991 mer än en femtedel av nationalbudgeten på Tjernobylrelaterade kostnader och fortfarande 2002 uppgick de till sex procent av budgeten.
Kärnkraften är inte på något sätt koldioxidneutral. Det finns idag en livlig debatt om vilka beräkningar som är de mest tillförlitliga, men till skillnad från vad många politiska debattörer ofta säger, är alla överens om att kärnkraftens livscykel, framförallt i processens inledning (malmbrytningen, omvandlingen till klyvbart material och byggandet av installationer) och slutet (avveckling av uttjänta kärnkraftsverk) släpper ut koldioxid. En osäkerhetsfaktor är att en försvinnande andel av kärnkraftverk och gruvor slutsanerats – det kommer dröja en lång tid innan det finns ett facit av miljöslitage och utsläpp. Spannet mellan de lägsta och högsta beräkningarna av utsläppen är enormt. Bland de mest positiva gissningarna finns kärnkraftsproducenten Vattenfall som anser att utsläppen är mindre än fem gram koldioxid per kWh. I en sammanfattning från Stanford University av 103 separata livscykelanalyser, som sinsemellan varierar stort, hamnar man på ett medelvärde på 66 gram.
Kärnkraftsförespråkare använder utsläppsargumentet, därför att det med klimatdebatten blivit det minst svaga argumentet. Det ser betydligt sämre ut för kärnkraftens ekonomiska resultat – kostnaderna för kärnkraft har hittills alltid överstigit tillverkarnas mycket rosiga kalkyler. Men idén att ersätta krympande oljeresurser är problematisk med tanke på att också tillgången på uran redan idag är för liten för att tillfredställa efterfrågan. Exakt när vi har nått så kallat Peak Uranium vet vi idag inte, men utan att börja använda nya metoder ligger det sannolikt några decennier fram. Eftersom kärnkraftverk måste användas mycket lång tid för att anses ekonomiskt hållbara är det ett besvärligt problem.
Det är därför inte förvånande att FN:s klimatpanel (som själva gissar att utsläppen är ”mindre än 40 gram”) avfärdar idén att man skulle kunna genomföra en så stor kärnkraftsutbyggnad i global skala som skulle krävas för att kunna ersätta fossila bränslen.
DN:s ledare skriver 15 mars att vi bör vänta med slutsatser om kärnkraftens framtid. Det är helt riktigt, men tiden talar inte för kärnkraften. Utan emot.
