Det dåliga samvetet är trots allt en indikator på att allt står rätt till. Det visar att vi känner, själva och med andra. Ett bevis på empati och ansvar, helt enkelt. Det var just samvetet och en portion vardagsaktivism som nyligen skulle locka oss till att låta jorden andas under en så kallad Earth Hour.
”Släck för en ljusare framtid” uppmanade Världsnaturfonden. En timme utan elektricitet där alla tar ett gemensamt ansvar resulterar naturligtvis i synliga kampanjer för ett bättre klimat. Frågan är vilka fler funktioner det fyller, för ur ett strikt miljöperspektiv är det knappast mer än ett ynka andetag i en i övrigt syrefattig omgivning.
Samvetet spelar roll. Individen är i centrum. Att släcka lamporna under en timme dämpar magkänslan av att vi är ekrar i ett hjul som skapar miljöförstöring. Problemet är att det kan leda till att kollektiva politiska lösningar hamnar i skymundan. Det sker visserligen affärsmässig goodwill under Earth Hour, men ökar det verkligen klimatkraven på stater och företag, vars åtgärder blir långt mer kraftfulla än om enbart enskilda individer handlar? Om inte så är det dags att fråga sig om det inte är direkt kontraproduktivt. För om vi nöjer oss med att ta ett ansvar som begränsas till hemmet har vi inte bara dragit ut sladden till tv:n utan också i onödan släckt blåslampan man jagar makthavare med.
Problematiken är inte begränsad till Earth Hour. Den gäller alla liknande tilltag. Ingen tar skada av små insatser, men det finns rationella val mellan olika metoder, där fallgroparna kan vara ytliga och naiva. Det är klart, ibland väljer man det bekväma framför det radikala. Visst vill man känna sig viktig genom att rädda världen med enkla medel, men det är väsentligt att påminna sig om den enskildes begränsningar. Och det är inget att ha dåligt samvete över så länge vi ställer relevanta krav.
