I utkanten av städerna kurar de små minitorpen med täppa intill. Snart väcks de till liv igen med spadtag i mull och kaffe på stugtrappen. Det är lätt att tro att koloniträdgårdarna är en efterapning av de äktsvenska torpen och potatislanden och nog har de tjänat som förebild för arbetarna som byggde de första kolonistugorna. Men det var ursprungligen i Tyskland som koloniträdgårdsrörelsen kom igång redan på 1820-talet. Förebilden till våra kolonitäppor togs från Danmark  ungefär hundra år senare. Det var Anna Lindhagen,  socialdemokrat  och ledamot av Stockholms stadsfullmäktige, som tog initiativet. Under sin verksamhet inom fattigvården som barnavårdsinspektris hade hon på nära håll sett nöden och trångboddheten i de solfattiga hyreskasernerna, där TBC och andra sjukdomar härjade. Under första världskriget när bristen på både mat och arbete var stor skulle koloniträdgårdarna  göra skillnad för fattiga familjer, här som i utlandet. Det var en tid  när parker som till exempel Kungsträdgården odlades upp med potatisland. Främst delade myndigheterna ut  jord, eller sålde den mycket billigt, till de familjer som fått understöd från hjälpbyråerna.

Det är intressant att spekulera i vilken betydelse anläggandet av odlingslappar till arbetarklassen hade för att förhindra en svensk revolution. I början av kriget försvann kött och annan bättre mat utomlands och priserna steg. Vanligt folk fick äta mer av bröd och potatis. När sedan  mjölet ransonerades tvingades de äta ännu mer potatis. När också de älskade knölarna blev en bristvara, som dessutom spekulerades i, återstod kålrötter. I arbetarkvarteren osade det av stekt och kokt kålrot, lukten av svält. Från krigets början fram till 1917 sköt  förutom matpriserna också kläder och bränsle i höjden. Bönderna tvingade upp mjölkpriserna och många barn blev utan mjölk och föddes dessutom undernärda. I en tid när svartabörshandlarna dikterade potatisens villkor såg sig särskilt kvinnorna  tvingade att gå och protestera.

Man kan tala om en regelrätt hungerrörelse anförd av kvinnor. Nej, aldrig tidigare har så många kvinnor visat sina krafter offentligt som talare, uppvaktare av myndigheter och undertecknare av protestskrivelser. På många håll i landet genomfördes potatisrazzior, folk tog  sig in i handlarnas  förråd och krävde  att den hamstrade potatisen skulle fram till försäljning. I Stockholm marscherade nära nog samtliga arbeterskor på Söder till Mjölkcentralen. Och vid Nytorget ledde kvinnorna ett regelrätt potatisuppror som brutalt klubbades ner av polisen med hårda fängelsestraff till påföljd för flera av de hungrande. Den socialdemokratiska kvinno­rörelsen, vilken Anna Lindhagen tillhörde, förhöll sig kallsinnig till de spontana demonstrationerna. Man menade att kvinnorna inte skulle delta i aktioner som inte organiserades av arbetarrörelsens organisationer, vilka leddes av män, eftersom kvinnorna ”inte har någon rutin för sådana saker”.
Anna Lindhagen hade direktkontakt med makten eftersom hennes bror Carl Lindhagen var  socialdemokratisk riksdagsman och borgmästare i Stockholm. Man kan påstå att de landsomfattande hungerupproren  var grogrunden för de krav som alltfler omfattade, nämligen 8-timmars arbetsdag och ett rättvisare samhälle. När Lenin var på blixtvisit i Stockholm på väg till sin revolution tog filantropen Anna Lindhagen honom med till koloniträdgården i Barnängen, en av Stockholms första.

Men Lenin delade inte hennes entusiasm över raderna av potatis och kål. Istället fnös han åt odlarmödan och menade att påtandet på en egen jordplätt inte påverkade arbetarna i kollektiv riktning utan snarare avledde  uppmärksamheten från deras eländiga villkor.
Anna Lindhagen fortsatte sitt engagemang i koloniträdgårdsrörelsen oberörd av Lenins åsikt. Trädgårdarna såg hon inte i första hand som en prydnad utan de skulle vara arbetar­familjerna till nytta och utnyttjas ekonomiskt för att ge högsta möjliga avkastning. De skulle också skänka vederkvickelse och tillfälle att andas frisk luft i en tung vardag. Koloniträdgårdsrörelsen växte snabbt i hela landet och bestod 1917 av cirka 12 000 trädgårdar. Den har överlevt som en av våra folkrörelser fast den naturligtvis har ändrat sin inriktning, idag handlar det mycket om estetik, att odla ekologiskt och anlägga fällor för mördarsniglar. Men visst kan man fortfarande känna sympati för Anna Lindhagens åsikt att: ”En rå och självisk natur kan förfinas och bli hjälpsam under inflytande av det som växer och som är beroende av omvårdnad.” Tan­ken skickas vidare till de som makten haver…