När Frankrike fick släppa sina kolonier i Västafrika kom Elfenbenskusten att gå emot utvecklingen i de flesta av sina grannländer. Landet behöll mycket täta kontakter med Frankrike, flerparten av fransmännen stannade kvar och Frankrike har haft stora ekonomiska intressen. Frankrike har också hela tiden behållit en stor truppstyrka i landet. Elfenbenskusten valde också att satsa på klassiska kolonialplantager som kakao. Detta skapade ett relativt välstånd i landet men på senare år har kakaon som andra råvaror från Syd visat sig vara ett osäkert kort. Priset på kakao har sjunkit och med det har landets ekonomi backat.
Det var i den norra delen av landet som kakaon dominerade och motsättningarna mellan den muslimska norra delen och den mer kristna södern har blivit ett stort problem för den nationella enigheten. Laurent Gbagbo var en radikal studentledare och fackföreningsaktivist när han 2000 valdes till president i opposition mot Robert Guéï som kommit till makten genom en militärkupp och som fortsatt tidigare regeringars franskvänliga politik.
Motarbetat Gbagbo
Frankrike har hela tiden motarbetat sig den vänsterinriktade Laurent Gbagbo som president med sitt stöd i södra delen av landet och stödde 2002 en militärkupp mot honom. Resultatet blev ett inbördeskrig som i praktiken delade landet i två delar, där den norra delen stöttades av Frankrike och grannlandet Burkina-Faso.
Väst har försökt framställa Gbagbo som en västafrikansk motsvarighet till Robert Mugabe. Det finns exempelvis rapporter om övergrepp mot gästarbetare från Burkina Faso, för vilka Elfenbenskusten varit en viktig arbetsmarknad och landet har också haft nära kontakter med Norr. Samtidigt har ändå landet levt i en ständig konflikt där Frankrike spelat en ganska smutsig roll.
Under dessa omständigheter har det varit mycket svårt att genomföra ett val, vilket Frankrike ändå drivit på. Kan man lösa en konflikt med så tydliga etniska och religiösa undertoner genom ett val där den ena kandidaten bara får drygt 50 procent av rösterna? Reaktionen på valresultatet blev som väntat våldsam.
Alassane Ouattara som tidigare varit både minister i landet och hög tjänsteman i Internationella Valutafonden (IMF) är en liberal ekonom med starkt stöd från Frankrike. Direkt efter valet var Frankrike mycket snabbt ute med att förklara honom som segrare. FN och USA har också delat den uppfattningen. Detta har kommit att uppfattas som etablerad sanning även om Gbagbo hävdat motsatsen och menat att det förekommit omfattande valfusk i Norr. Situationen har varit förvirrad och kanske ska man inte vara för tvärsäker på att Frankrike har rätt med tanke på hur tydligt man sedan länge tagit ställning.
I många afrikanska länder är vänstern svag men i det frankofona Afrika hade vänstern närmast hegemoni genom kontakterna med det franska kommunistpartiet under frigörelsen. Det finns fortfarande relativt starka vänsterpartier även om en del av ledarna migrerat högerut. Reaktionen på valet i Elfenbenskusten var blandad, en grupp menade att Gbabgo gått för långt till höger och inte var värd att försvara, så var exempelvis reaktionen från kommunistpartiet i Elfenbenskusten. Andra såg en konspiration från Frankrikes sida och ville stötta honom.
Frankrike och USA hoppades på att den västafrikanska samarbetsorganisationen ECOWAS skulle lösa situationen genom en militär intervention, men flertalet stater var inte intresserade. Det var därför Frankrike aktivt ingrep genom de trupper man hade i landet och gjorde den avgörande insatsen för att Gbabgo greps och avsattes.
Vänster mot inblandning
Nu var reaktionen entydig i den afrikanska vänstern, Frankrike hade ingripit i landets inre angelägenheter i samklang med sina gamla imperialistiska traditioner. Liknande reaktioner kom från exempelvis Gambias regering som vägrar erkänna den nya regeringen Ouattara.
Efter övertagandet har det varit tyst om Elfenbenskusten trots att den humanitära situationen är komplicerad. Bägge sidor har begått övergrepp på civilbefolkningen, många har flytt till städerna och försörjningssituationen är svår varnar FAO.
Alassane Ouattaras maktövertagande har inte löst problemen i Elfenbenskusten, det är inte så märkligt att han valt att gå ganska försiktigt fram med Gbagbo. Hans eget parti RDR har bara fem platser av 225 i parlamentet medan Gbagos FPI har 99. Skulle Ouattara försöka regera ensidigt skulle motsättningarna i landet bara öka. Det gäller nu att läka de sår som rivits upp av inbördesstriderna.
Frankrike har aldrig riktigt släppt kontrollen över sina gamla kolonier och har ansett sig ha rätt att agera. De franska styrkornas agerande i Elfenbenskusten har kommenterats mycket försiktigt i svensk press. Sett över en längre period har Frankrikes agerande närmast varit en del av problemet än av lösningen.
