”Från Platon och framåt är kommunismen den enda politiska Idé som är värdig en filosof”. Citatet är Alain Badious och kan sägas utgöra utgångspunkten för den antologi med tänkare som Tankekraft nu ger ut på svenska, Kommunismens idé. Det är en tankeväckande, besvärlig och spännande bok. Å ena sidan är till exempel Badious ”kommunistiska hypotes” världsfrånvänd och förvillande lik vanlig anarkism, å andra sidan är det ett faktum att marxistisk teori inte diskuteras på allvar i den breda, politiska vänstern längre. Flera av bokens inlägg väcker spöken till liv som för många av oss nog har sovit litet för länge. Säga vad man vill om ”autonoma hjältar” som Antonio Negri och Michael Hardt men de försöker åtminstone analysera vår samtid utifrån marxistisk teori. Deras beskrivning av det biopolitiska och det immateriella som vår tids ”rörliga egendom”, som Marx menade måste besegra den fasta, är spännande även om den inte riktigt tar hänsyn till den massiva industrialisering som sker i tredje världen.
Badiou, som nästan alla bidrag återkommer till, är fransk filosofiprofessor som tillsammans med andra gamla maoistiska intellektuella bildade L’Organisation Politique, Den politiska organisationen, 1985. Den arbetar utomparlamentariskt och har haft organisering av papperslösa som en av sina huvudstrategier. Han har en svårbegriplig fransk stil där ”politiken”, ”situationen” och ”idén” står i fokus.
Politiskt tar texterna avstamp i Robespierre, Pariskommunen, Lenin, den kinesiska kulturrevolutionen, revolutionen i Bolivia, Frantz Fanon och Karl Marx. Särskilt Robespierre, han är hela franska vänsterns hjälte, återkommer i flera bidrag som en politisk tänkare som kan vara värd att återkomma till när kommunismen ska börja om från början. För det är det som är projektet, ”Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre” som Slavoj Zizek skriver i ett citat från Samuel Becket.
Zizek citerar i sin text Badious fyra ”grundpelare”, en platonsk ”evig idé” som återkommit i alla kommunisters grundsyn, från Platon till maoismen.”Egalitär rättvisa, disciplinär terror, politisk voluntarism och tilltro till folket”. Kulturrevolutionen i Kina föräras ett eget bidrag och även om det är svårt att applicera etiketter som ”för” och ”emot” på den här boken tycks åtminstone den egalitära, brokiga och rådsmässiga delen (till exempel den så kallade Shanghaikommunen) av den tidiga kulturrevolutionen fascinera och inspirera.
Zizek skriver rakt ut att till skillnad från den postmoderna vänster som i 20 års tid pratat om att slänga bort det jakobinska-leninska tankegodset anser han att det behövs mer av den varan.
Detta kombineras med en gemensam analys att ”den nyliberala kapitalistiska exploateringen och maktutövningen tar formen av nya inhängningar av allmänningarna (språk och kommunikation, immateriell egendom, genetiskt material, naturresurser och styrelseformer). Genom att återvända till begreppet ”det gemensamma” (the common) konfonterar kommunismen den kapitalistiska privatiseringsvågen i syfte att bygga ett nytt samhälle”.
Det hela kan beskrivas som kommunism utan partier, utan socialism och utan slutmål. Kommunism är själva rörelsen, tanken, motkraften och slutmålet i ett. Och den måste vara självständig från staten. Lite enklare uttryckt vill de flesta författare ”hoppa över”, som det hette i de klassiska striderna mellan kommunister och anarkister, socialismen och gå rakt på kommunismen.
”Nu är vi alla socialister”, skrev Newsweek under krisen 2008 när staten fick rädda bankerna i land efter land. Med anledning av att statens roll i de kapitalistiska samhällena växer för var år som går tillhör framtiden en genomkapitalistisk allomfattande ”socialistisk” stat (Singapore, Kina) eller kommunismen, menar den alltid slagkraftige Zizek och påminner om Gandhis svar på den brittiske journalistens fråga om vad han ansåg om den västerländska civilisationen. ”En bra idé! Vi kanske borde tillämpa den i praktiken?”
