Under rubriken ”Snabbare klimateffekter i Arktis” presenterades i förra veckan årets förmodligen sämsta nyhet: Den globala uppvärmningen sker snabbare och mer dramatiskt än vad forskarna trott. Issmältningen i Arktis är dubbelt så hög som FN:s klimatpanel förutspådde 2007.
Kustregionerna är platser där 70 procent av jordens befolkning lever. Deras framtida undergång fick inte mer än en notis i Dagens Nyheter och en halvsida i Svenska Dagbladet denna tisdag, den 3 maj 2011.

Nyhetsvärderingen var inte avvikande, utan helt i enlighet med hur klimatfrågan brukar behandlas. Så diskuterades den i valrörelsen 2006 och 2010. Så såg EU:s toppmöten på saken under förra året. Det är förstås så det blir när alla inser att problemet är gigantiskt, men ändå inte har några politiska lösningar att komma med eller några opinionspoäng att vinna.
De enda som i dagsläget tjänar på att tala om klimatet är paradoxalt nog de företag som vill lätta vårt samvete genom att sälja elsnåla tv-apparater, bensinsnåla bilar och ekologiska livsmedel. Det är också i enlighet med hur vår liberala värld ska fungera: politiken ska vara tandlös och räddhågsen, marknadskrafterna ska leda utvecklingen. Och kombinationen av nyhetslunk, politisk handlingsförlamning och kommersiell exploatering har hjälpt allmänheten att psykologiskt neutralisera klimathotet.
Men alla är inte med på tåget. I den mikroskopiska klimatrörelsen har detta tillstånd av ”business as usual” rakt motsatt effekt. Fler och fler ger upp idén att FN:s toppmöten och världens politiker kan hejda katastrofen och inriktar sig i likhet med civilisationskritikerna i den brittiska Dark Mountain-rörelsen på livet efter apokalypsen.

Alltmer fogas också andra katastrofer till klimathotet. Av många förutspås att ”Peak oil” kommer snabbare än de långsamt verkande klimateffekterna – och att vi mycket snart får inrätta oss i självförsörjning utan billig energi. Samhället kommer att likna 1700-talet: minst 1,8 miljoner svenskar kommer få flytta ut på landet för att syssla med jordbruk, menar den svenske Peak oil-debattören Gunnar Lindstedt
Andra, som debattören Nicole Foss, menar att nästa finanskris kommer senast om två år – och att den på grund av de ohållbara nivåerna av skulder är dömd att bli slutet för världsekonomin som vi känner den. Hennes råd till publiken vid det senaste Sverigebesöket var att de skulle sälja sina bostadsrätter, göra sig skuldfria och ta ut alla pengar från banken nästa dag, så att de ska slippa vara skuldslavar och istället bli entreprenörer när självförsörjningen sätter igång, alltså inom två år.
Nicole Foss, Gunnar Lindstedt och Dark Mountain har förstås redan utmålats som dårar. Men besvärande nog ligger deras scenarier inte långt ifrån etablerade gissningar. IEA, det världsledande energiorganet kom efter lång tids förnekelse fram till att Peak oil redan inträffat år 2006 och att priserna nu är dömda att bara öka. De flesta ekonomer tycks också kallt räkna med en andra finanskris. I veckan gick finansminister Anders Borg ut igen och förutspådde en andra finanskris före år 2014.

I toppen av den kapitalistiska idésfären saknas inte heller förmågan att se samband mellan kriserna. World Economic Forum presenterade i sin senaste Global Risk Report 2011 ett veritabelt katastrofscenario med grund i enorma ekonomiska klyftor mellan den rika och fattiga världen, snabbt stigande energi-, vatten- och livsmedelspriser, instabil finansarkitektur, för låga skatteintäkter, svaga stater och organiserad brottslighet. Det verkligt oroande, enligt WEF, är att det saknas instrument för att lösa problemen. De vi vanligen tror ligger närmast till att styra världen har alltså just deklarerat den officiellt ostyrbar.
Om världens elit ser ut att ta det lugnt beror det inte på förnekelse. Troligare är att de grupper som följer WEF:s seminarier gör en realistisk bedömning och kommer fram till att de själva också klarar sig bra efter nästa finanskris och med rusande priser. I vilket fall skulle panik vara skadligt för affärerna.
Men bland dem som skulle bära den tyngsta bördan av sammanbrottsscenarier, i rörelserna för arbetar- och medelklassen är det tyst. Ingen vill inte ta upp de obekväma lösningar som kommer om man tar de tre framtida kriserna på allvar av rädsla för att sorteras bort ut ur debatten och förlora röster. Man säger ofta att klimatet är vår tids största överlevnadsfråga – och går snabbt vidare till något helt annat.

Det är begripligt. Steget mellan dagens Mad Men-stämning och morgondagens eventuella Mad Max-samhälle är en avgrund. Och det går inte att formulera en politik endast utifrån något som ännu inte hänt. Men låt oss börja med att utgå från att vänstern måste diskutera sin uppgift inom båda paradigmen istället för att fastna i halvmesyrer mitt emellan.
Ingen kan längre garantera den typ av utveckling vi sett under ett halvsekel. Idén att den socialistiska arbetarrörelsen har stabil evig tillväxt som förutsättning är därför destruktiv. Men också historiskt förljugen. Arbetarrörelsen har överlevt krig, koncentrationsläger och kärnvapenhot. Dess fundament är inte eviga löneökningar utan solidaritet.
Borgerligheten kastar pengar i sjön i goda tider och rycker på axlarna åt misären när de dåliga kommer. Arbetarrörelsen har i goda tider investerat fram ett av världens mest välmående samhällen. I en framtid präglad av kriser kommer den behöva bli samhällsledande igen för att garantera en jämlik fördelning och en handlingskraftig samhällsplanering.
Arbetarrörelsen – i nöd och lust. Det låter redan bättre än ”Tillväxt sedan 1889”.